Mitt äventyr

Så idag skulle jag väldigt gärna ha befunnit mig just där! Har packat och packat och bytt plats och vänt och vridit på mitt bagage i 6 timmar nu innan jag äntligen har lyckats komma överens med SAS viktbegränsningar. Nippa nappa är nog det bästa sättet att beskriva resultatet. Handbagaget väger 8,13 kg och bagaget väger 22,84 kg, gränserna är 8 kg och 23 kg. Börjar de moitta om handbagage får jag bara lov att ta på mig en extra tröja eller två, för nu får det vara nog packat för idag!

Hade tänkt att gårdagen skulle vara min sista kväll på Lydon's men Paulas bror kommer idag så de kommer plocka upp mig ikväll så jag får träffa honom innan jag far. Det är så svårt att föreställa sig att jag måste säga hejdå till alla här. Det känns så overkligt. Mina kompisar har blivit en del av min vardag och jag kan inte föreställa mig hur det kommer bli när jag kommer hem. Det kommer ta flera veckor innan jag är tillbaka i rutinen och börjar tänka på svenska igen. Som tur är har jag bar tre lektioner på måndagen när skolan börjar för mig och en av dem är engelska, kan föreställa mig att det kommer kännas som att komma till himlen då jag får prata engelska igen efter en lång dag men vad vet jag.

Elli sa igår att det tog en månad för henne att komma in i rutinen igen och få tillbaka finskan efter att hon hade arbetat på en farm i USA. Så det är väl vad jag har att se fram emot. En sak är i alla fall säker... Jag kommer aldrig glömma engelskan, och det kommer krävas en enorm ansträngning om jag vill kunna säga "Ireland" utan irländsk accent, likaså "car" och "party".

Så var det dags att börja brottas med resväskan igen. Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att jag verkligen kommer åka hem på fredag. Så packningen börjar ta fart nu, eller rättare sagt sitter jag i mitt rum med en öppen resväska på golvet, klädhögar på sängen och försöker med tankekraft få kläderna att på något magiskt sätt packa ner sig själva i resväskan. Hittils utan framgång dock.

Planen för ikväll är att förhoppningsvis träffa så många av mina kompisar som möjligt nere på Lydon's och ta avsked av dem. I morgon ska jag packa så gott jag kan och sedan klockan 6 på fredag morgon bär det av ner till bussen i Galway mot flygplatsen i Dublin.

Ja men jag kan ju bara inte låta bli att skryta lite för det är inte varje dag man träffar kusinen till en berömd skådis. När jag var på en grillfest förra veckan hos Davisds moster som förresten har barn i min ålder var hennes dotters skolkompis från södra Irland på besök nästan alla går i internatskolor här. Tv:n var på i bakgrunden och helt plötsligt säger Lauren "Hey Steph, isn't that your cousin?" när detta välkända ansikte dyker upp i bild.

2 månader har gått och 2 veckor återstår. Även om slutet kanske inte var idealt så redde den lilla fnurren på tråden ut sig på ett bra sätt hoppas jag, det får framtiden utvisa. Kan fortfarande inte förstå att jag varit här i 2 månader, dagarna flyter liksom in i varandra. Min syster, Johanna, frågade mig igår när vi skyade varför jag såg så trött ut på en bild. Jag kan rakt ut säga att det enda jag vet om den bilden är att det var en måndag. Fast nu kom jag ju förstås på mera, och också anledningen att jag ser trött ut The Valk igen, men hon frågade mig för ett dygn sedan så det är lite sent att komma på det nu.

På två månader har jag hunnit med mycket. Jag tror jag känner åtminstone hälften av alla ungdomar i Cong och har blivit en stammis på puben. Min brittiska accent har halvt flugit sin kos och ersatts av något som mera liknar en irlänsk accent. Kan faktiskt inte säga "Ireland" utan irlänsk accent längre. Igår fösökte jag febrilt komma under fund med hur man säger Irland med brittisk accent men det går bara inte! Allt som kommer ut är "Aarlnd"...

Jag har också lyckats dra en irländare vid näsan. Jag mötte honom första gången när jag just hade kommit hit men det var inte förrän för kanske två vecor sedan som vi träffades på nytt. Vi träffades på Lydon's och det kanske räcker som förklaring till att han inte mindes det lilla mötet. Hur som hellst så jobbar han på the Falconry School i Ashford så nu som då stöter vi på varandra på jobbet. Av någon anledning hade han fått för sig att jag var irländsk även om de flesta tjejer som jobbar i stallet är utlänningar. Han fick en riktig chock när det kom fram att jag är från Finland.

Dessutom har jag dygnat, jagat en skällande hund barfota över fälten, sett soluppgången fler än en gång innan jag somnat och slösat allt för mycket pengar! Ja mycket har jag hunnit med, och mer kommer jag hinna med ännu, det är ju två veckor kvar!

Så har man flyttat då. Konstigt men efter några timmar här känner jag mig faktiskt mera hemma än jag har gjort i det andra huset på hela sommaren. Kanske beror det på att det faktiskt ser ut som om någon bor eller har bott i det här rummet och som ett hotell. Lite vemodigt är det förstås eftersom det var i dethär rummet Karen bodde innan hon åkte hem men nu när jag har packat upp känns det nästan som om det alltid varit mitt rum. Kanske var det helt enkelt meningen att det skulle gå så här...

Haha höll på att falla av stolen när Aviccii spelades på¨radion men jag inte kunde förstå ett ord av texten. Inte så konstigt eftersom de sjöng på irländska! Så himla coolt!!

Ännu en dag av barnpassnig. Väskorna står packade i mitt rum, sopade till och med glovet i morse, men vet fortfarande inte hur länge de kommer stå där. Barnvakten,Davids kusin har jag för mig, textade Mary att hon känner sig sjuk och voilà, ännu en dag med barnen. Det stora problemet här är brist på kommunikationen. Det känns som om jag inte får veta något över huvudtaget och även om det är meningen att jag ska vara "en del av familjen" behandlar de mig som en utböling. Allting här är inte jobbit, som med allt annat finns det bra och dåliga dagar, men de verkar inte ha litat på mig på hela sommaren.

Oberoende av vad som har hänt, sagts och gjorts så kommer jag faktiskt sakna mina små buddys nu när jag flyttar. De har lyckats charma sig in mitt hjärta och jag har en känsla av att det kommer kännas ganska konstigt att inte ha dem omkring mig dessa sista två veckor. Det som är värst är att jag inte vet vad jag har gjort som har fått henne att vilja bli av med mig. Som sagt brist på kommunikationen...

Nå, man ska inte gråta över spilld mjölk. Dags att säga bye bye till ett jobb och börja ett nytt. Jag har fortfarande två veckor kvar att njuta av i Irland och dem tänker jag minsann ta vara på!

I morgon bär det av till grannen med allt pick och pack. Fick veta det i morse så har packat sporadiskt hela dagen och konstaterat att jag har för mycket grejer, eller så verkar det hittills. Har dock inte försökt trotta in allting ännu. Har jag tur kanske det rymms, vi får snart se...

Det enda jag vet om flytten imorgon är att den sker i morgon. Jag vet inte om jag flyttar på morgonen eller kvällen, om jag jobbar eller flyttar hela dagen och om någon hämtar mig eller om jag måste släpa mina resväskor längs vägen. Om så är fallet kanske jag till och med kan övertala någon av mina kompisar att köra mig, but I wouldn't bet on it.

Nu gäller det att få in det restrerande berget av kläder i resväskan. Wish me luck!!

Jag lovade er bilder från förra måndagen så varsågoda!

 

På grund av vädret, och det faktum att sallet saknar luftkonditionering, får en del av ponnyerna gå ute under nätterna. Närmare bestämt Spruce, Willow, Aladdin och Biscuit skulle spendera natten utomhus. Och det gjorde de också. Men en dag när vi kom ner till stallet fick vi alla en överraskning. Grindarna var öppna och utanför Brambles box stod Spruce och inspekterade det nya sällskapet. Jag hade sett en skymp av mellan träden när vi svängde upp mot stallet men min första tanke var "Vem har släppt ut Bramble? Inte är väl hon så där liten?" (Spruce är en Conemara ponny medan Bramble är en Irish Draught).

Än idag har vi ingen aning om hur det kommer sig att han tog sig ut ur hagen, vandrade upp still stallet ca 200 m längs en asfalterad väg och lyckades öppna en grind som borde vara låst med kedja och hänglås. Men sedan dess får utbrytarkungen helt enkelt fogligt spendera natten i stallet istället medan de andra mumsar i sig gräs i hagen. Så går det när man ger sig ut på äventyr...

I sommar har Irland alltså verkligen drabbats av en värmebölja. Det är flera år sedan det har varit så varmt som det varit i år och man kan till och med se konkreta fenomen av vad som händer när det inte regnar här på ett tag.

Skulle nu kunna tro att det här fotot...

Tja, mycket har hänt sedan sist... En hel del både bra och dåliga saker. Det mest underliga är mitt jobb. Förra veckan fick jag ur tomma intet veta att Cameron sa börja hos en barnvakt och Marys syster som nu har kommit hem från Dubai ska ta hand om Jonathan från och med nästa måndag... Så kort sagt ville hon att jag skulle åka hem redan den här veckan fast det var överenskommet att jag skulle stanna till den 23:e augusti. Och det här sade hon åt mig på torsdag kväll efter att jag legat hemma med feber i två dagar.

Det hela kom som en överraskning för mig och jag var inte över huvudtaget beredd att åka hem så fort, alltså frågade jag om jag inte kunde få jobba i stallet i stället de sista veckorna. Först fick jag ett blankt nej till svar men på fredag eftermiddag när Mary kom hem för att hämta Jonathan sa hon att hon hade goda nyheter. Tim vill gärna att jag jobbar i stallet de sista veckorna så om några dagar flyttar jag 200 meter närmare Cong! Han kommer nämligen få ett ledigt rum eftersom Karen åker hem i morgon efter att ha jobbat här i 5 månader. Hon slutade redan på söndag men har turistat här omkring med sin familj i några dagar innan det bär av hem till Danmark.

Så vilken dag som helst nu kommer jag släpa över mitt pick och pack till grannen och försöka göra mig hemmastadd där de sista veckorna.