2014-08-21
17:18:31
Helsingfors nästa!
Bara sådär 9 timmar tills man är hemma nu... Har tagit mig helskinnad till Oslo och har nu 4 timmar på mig innan flyget till Finland avgår. Har dessutom ingen aning om vad jag ska döda tiden med, några idéer? Dessutom har jag inte lyckats få tag på boken av Nora Roberts som jag ville ha. Över allt kostade den mera än hemma och då är det ju ingen vits att köpa den, eller?
Nog hittar jag väl på något, har redan shoppat loss och köpt ett par riktigt dyra solglasögon (jag har egentligen ingen aning om vad de kostade eftersom jag är usel på att räkna om NKK till €) och en joghurt så att jag inte svälter ihjäl.
Bara två stop kvar, Helsingfors och sedan hem till Åbo. Önska mig lycka till!
//Lexie
Nog hittar jag väl på något, har redan shoppat loss och köpt ett par riktigt dyra solglasögon (jag har egentligen ingen aning om vad de kostade eftersom jag är usel på att räkna om NKK till €) och en joghurt så att jag inte svälter ihjäl.
Bara två stop kvar, Helsingfors och sedan hem till Åbo. Önska mig lycka till!
//Lexie
2014-08-21
09:58:16
Back on the road
Så var det dags igen. Dags att säga bye bye till mitt kära Irland. Jag vet inte vad det är men något med det här landet får mig att känna mig som hemma. Kanske är det människorna, kanske är det omgivingen eller kanske är det det faktum att jag aldrig riktigt haft någon hemlängtan här. Min sista dag gick åt till shopping i Galway. Jag kände mig och såg säkert också ut som en zombie igår. Och som ni kanske kan gissa är det svårt att blogga då.
På kvällen tog vi en sista sväng till Lydon’s, inte kunde jag ju åka hem utan en sista slurk av min kära Bulmers. Vi har det i Finland, fast där heter det Magners, men det kommer inte ens i närheten av the real deal. Kvällen blev som irländarna skulle säga riktigt ”good craic”. Det ena kända ansiktet efter det andra dök upp under kvällen och jag hade riktigt roligt.
Men nu är det slut på det roliga. Hemresan kommer vara mycket tuffare än resan hit. Nu har jag klarat den första etappen: att ta mig från Cong till Galway och min kära vän GoBus som ska ta mig till flygplatsen, förhoppningsvis utan strul den här gången.
Även om jag startar tidigt kommer det ändå dröja tills fredagens sida av natten innan jag får sjunka ihop i min egen säng. Det är det värsta med att resa, det tar så himla lång tid!
//Lexie
2014-08-19
19:55:49
Take the Sky road
Att turista är ju tungt! Idag har vi kört runt Connemara och besökt Kylemore Abbey och jag är helt slut! Därför blir det ingen lång utläggning idag. Vi stannade ett tag i Clifden där man varje år ordnar hästauktioner för Connemara ponnyer, åt lunch där och körde sedan vidare längs the Sky Road och vyn var förstås fantastisk med bergen på ena sidan och Atlanten på den andra. Påväg hem stannade vi vid Kylemore Abbey, ett gammalt slott som nu är ett katolskt kloster mitt ute i Connemara bergen. Nu lämnar jag er med blider, för det sägs ju att de säger mer än tusen ord...
Så här ser i stort sett alla irländska städer ut; gammla kyrkor och låga hus i regnbågens alla färger.
Min ljuvliga lunch: Rökt lax med potatispankaka, sallad och crème fraîche.
Connemara
Kylemore abbey
//Lexie
2014-08-18
21:47:00
Cliffs of Moher
Det fina vädret har hållt i sig och inte en landade på oss idag när vi gav oss iväg till the Cliffs of Moher, 115km söder om Cong i Co. Clare. Vad som kunde ha tagit endast några timmar blev till en hel dags utflykt tackvare det ena hindret efter det andra.
Påvägen till klipporna körde vi rakt in i en olycksplats. Bilar köade i flera kilometer efter att två bilar hade krockat i en kurva och Garda spärrat av vägen. Vi såg båda bildskroten och de såg inte trevliga ut. Efter att ha köat i sådär 15 minuter började vi krypa framåt och var fast bakom en turistbuss som tyckte det var väldigt smart att köra 50 på en 100 väg, bromsa i varje nerförsbacke och köra mitt på vägen alltså med mittsträcket under bussen så att ingen hade någon möjlighet att köra om. Sist och slutligen kom vi ändå fram till klipporna och ja, blåsigt var det men utsikten var fantastisk!
Egentligen är det hela ganska skräckinjagande. Runt besökscentret fanns det breda asfalterade vägar och en sten mur mot klippavsatsen, men längre ut på klipporna får man gå hur nära kanten man vill, på egen risk förstås. Tre stigar fick man välja mellan, enklast beskrivna som en för "Dear Devils", en för normalt folk och en för backpackers. Ni kan ju gissa vilken jag valde.
Elli tyckte det var skrämmande och höll sig gärna till backpacker stigen men konstigt nog påverkade höjden inte mig. Visst blåste det så högt uppe nära havet, men solen sken och himlen var blå så allt var i sin ordning, i alla fall på klipporna.
Hemma hade de inte en lika stor tur. Efter ungefär en timme på klipporna ringde Ellis telefon. En häst hade sparkat Tom i ansiktet och han var då påväg till sjukhuset i Castlebar. Med andra ord fick vår vistelse en något abrupt vändning och vi "hosade" kanske lite mer än vi annars skulle ha gjort. Och tur var väl det eftersom färden hem tog fyra timmar! Allt för många turister på vägarna...
Nu är Elli i föuset och mjölkar Toms kossor, Martin lagar kvällsmat och vi har ännu inte hört hur det gått för Tom. Det sista vi hörde var att han väntade på att få se en doktor och att han troligen kommer vara tungen att plastikoperera ansiktet. Jag hoppas verkligen att det vara är näsan som blivit sned eller något annat mindre allvarligt. Förhoppningsvis går allting väl men vi får vänta och se...
//Lexie
2014-08-18
21:01:06
Att road trippa på Irland
När man ger sig ut på vägarna i Irland är det ett och annat man borde tänka på. Här är de fem saker jag har märkt är viktiga att komma ihåg.
- Kom ihåg att det är vänstertrafik på Irland. Detta borde alla som kommer till Irland ha koll på. Första gången jag satte min fot på irländsk mark började jag resan med att gå till fel sida av bussen och kom på mig själv med att undra var sjutton de gömt bussdörren.
- Kolla upp rutten du tänker köra innan du ger dig av. Förse dig med en bra vägkarta där alla vägar är tydligt utmärkta eller en bra navigator. Om du mot förmodan tappar bort dig, stanna och fråga efter vägen så får du ta del av den berömda irländska gästfriheten också.
- Se till att du har tid på dig att köra den sträcka du planerat. En sträcka som man hemma skulle köra på 20 minuter kan här ta upp till en timme. Idag körde vi från Cliffs of Moher till Cong, en sträcka på 115km som borde ta ungefär 2h, och det tog oss 4 timmar. Dubbelt så lång tid som vi räknat med!
- Vägarna här är väldigt smala, rent av farliga och underlaget är heller inget vidare om man jämför med vad vi är vana med i Norden. Så se till att köra försiktigt. Men låt bli att tanka bilen med "kängurubensin", om du bromsar i varje kurva eller varje gång du möter en bil kommer irländarna att bli galna.
- Om du märker att en irländare är dig hack i häl, stanna vid vägkanten och släpp förbi stackaren. Vi vet ju själva hur irriterande det är när man har någon som är ute och söndagskör framför sig och den vägrar stanna eller släppa förbi en.
Hoppas mina fem små kom-ihåg punkter hjälper er nästa gång ni besöker Irland. Oberoenda hur ni väljer att röra er, med buss, bil eller tåg, kommer ni få en fanstastisk resa och landskapet kommer aldrig svika er. Håll till vänster!
//Lexie
2014-08-18
11:55:00
Turista i Cong
Ibland är man bara tvungen att fjantta till sig lite. Efter stallet igår gick vi en sväng i trädgårdarna i Ashford och bestämde oss sedan för att äta middag i Cong. Men först såg vi till att vi var riktiga turister. Egentligen borde man väl inte fjantta sig för mycket, Elli bor ju här och jag kommer helt säkert komma tillbaka hit, men ibland får man vara lite knäpp.
The Quiet Man house, huset var med i filmen med samma namn från 1951. Men vi kallar stället "the Farm Yard"
Jag måste ju skryta med att jag varit där kändisar varit. Scener i serien Reign filmades i denna Secret Garden.
Och Congs nyaste inslag, the Quiet Man Statue som föreställer John Wayen and Shannon O'Hare, skådespelarna som spelade huvudrollerna i filmen.
Jag slömde ställa mig mitt emellan Co. Galway och Co Mayo men jag har fortfaraden tid på mig. Den bilden kommer, don't you worry!
//Lexie
2014-08-18
11:38:00
Around the Mask
Det tog nästan kål på oss men vi klarade det!
2014-08-17
21:07:44
Tillbaka på mammas gata
Då var man tillbaka igen, kanske inte direkt på mammas gata eftersom hon inte varit här, men i stallet igen. De hade en lugn dag idag så Tom lät oss ta ut Biscuite och Aladdin på en liten hack Around by the Lake gratis alltså, det är the upside när man en gång jobbat här. Det var härligr att få rida runt på Ashford igen, galoppera längs skogsvägarna och stöta på turister lite då och då. Allt var sig väldigt likt, fast vi höll ridvägarna snyggare förra året.
My little Sprucie! Han är den äldsta hästen i stallet. Till och med Martins syster, som är över 30, minns att och brukade rida honom när hon var liten.
Alex's in da houuuse!!
Vi kunde ju inte låta bli att ta ett turist foto också. Millie tog det och sedan sa jag att hon får ta hur många foton hon vill, så nu har jag sisådär 50 bilder på Ashford hästarna ur en 9-årings perspektiv.
//Lexie
2014-08-16
20:17:00
Tillbaka i sadeln igen
Idag fick jag för första gången träffa Frank, Ellis 9-åriga fullblodsvalack, och arbetade en stund med honom i hagen. Han är verkligen en ljuvlig häst och för 1000€ ett verkligt fynd! Lite oerfaren och hoppsig är han, men efter vad Elli har berättat för mig om hans tidigare ägare är jag inte förvånad, och han är ju faktiskt ett fullblod korssat med en Irish Sporthorse.
Jag kan inte säga att det var en dans på rosor att rida honom. Han är väldigt kännslig och lite skraj. Dessutom var ju jag lika ny för honom som han var för mig. Men efter en stund kom vi överens. Han är väldigt känslig för skänkeln och vill inte gärna böja sig när man rider i vänster varv, men allt det kan bara tidens tand och träning rå på. Det finns mycket kvar att lära honom och mycket man kan lära sig av honom.
Det var en riktig workout att rida honom och härligt att sitta i sadeln igen. Senast jag red var faktiskt förra året innan jag åkte hem. Lite ringrostig var jag, det måste jag medge, men Elli sa att det såg bra ut och hon tyckte det var roligt att se någon annan rida Frank också.
JAg har bara varit tillbaka tre dagar och ändå känner jag mig lika hemma som för ett år sedan. Vänster trafiken känns självklar och språket kommer sakta men säkert av sig själv utan att jag behöver anstränga mig allt för mycket. Ikväll står "bar hopping" på agendan, då vi ska ta oss an #AroundTheMask fiffigt eller hur? det var jag som kom på det! en rutt som går runt hela Lough Mask. Planen är att börja på The Pyramid i The Neale och sedan köra runt sjön och sluta i Ballinrobe på the Valk. It is Saturday after all. Vi får väl se om vi lyckas...
//Lexie
2014-08-16
15:02:19
For old times sake
Igår kväll bar det av till Lydon's. Det blev en riktig trip down memorylane eftersom vi tog oss dit med apostlahästarna alltså till fots. Jag har ingen aning hur långt det egentligen är men det är säkert minst en kilometer längre att gå till Cong från Ellis än från där vi bodde förra året, och då var det närmare 3 kilometer. Martin skrattade åt oss, som alla andra infödigar tyckte han förstås att vi var galna, men lät oss hållas och lovade plocka upp oss i Cong när vi var redo att komma hem.
Lydon's är sig inte likt, det är sååå tyst och lungt. Nästan ingen var där igår, bara ungdomar från slottet. Inga turister och inga infödingar, ingen som spelade biljard och inga bilar dubbelparkerade på gatan. Helt dött. Ändå kände jag ingen några ansikten från förra året. Flera kommer jag inte ihåg namnen på, jag vet bara att jag träffade dem förra året, men andra bytte jag faktiskt några ord med, bland annat Colin, Sheila och Steven.
Trots stillheten hade jag och Elli roligt. Fast Elli bor här nu är det ungefär ett år sedan hon sist var till Lydon's. Därför fick jag mig ett gott skratt när hon hade glömt var badrummet låg. Två gånger gick hon fel innan jag pekade ut dörren som hon redan hade gått förbi en gång.
Vi pratade och skrattade hela kvällen vid vårt bord utanför. En väldigt full Steven gjorde oss sällskap och sluddrade så mycket att det bara var att nicka och le för jag hade ingen aning om vad han babblade om. När det sedan var dags att åka hem och Martin väntade på oss med bilen ropade Sheila "Bye Alex!" efter mig. Det har gått ett år, men jag är fortfarande en stammis på den bästa puben i Cong; Lydon's Lodge!
//Lexie aka Alex
2014-08-15
19:59:44
En bil, två flickor och en massa bää!
Idag lärde jag mig något nytt: får på Irland sköts på samma sätt som renarna i Finland. För er som inte varit på Irland kan jag berätta att det springer får precis ÖVER ALLT! Det finns närmare 8 miljoner får i hela landet så man får rent ut sagt nippor av alla fårskallar som springer ut på vägen rakt framför bilen. Jag vet inte hur många gånger Elli har varit tvungen att tvärnita bara idag för att inte köra på något.
Fårbönderna på Irland gör precis som renkarlarna i Finland. Alla får är märkta så man vet vem de tillhör, men det finns inte nödvändigtvis några stängsel som håller dem på plats i hagen. Isället får de springa fritt i både byar och trädgårdar och ungefär en gång om året samlar de in sina får för att räkna och undersöka dem. Så om ni någon gång stött på en ren i Lappland kan ni kanske föreställa er hur det är med fåren här. Olidligt enerverande!
Det här såg vi i bakfönstret idag. Helt plötsligt kom de travande OVANPÅ muren, 2 meter upp i luften, trippade ner längs den här rampen och hoppade rakt ut på vägen!
//Lexie
2014-08-15
19:13:00
Achill Island
Då kan jag äntligen räkna mej till dem som doppat stortån i Atlanten och åkt The Wild Atlantic Way. Idag körde jag och Elli ut till Achill Island som ligger ungefär två timmar nordöst om Cong vid den irländska västkusten. Åter igen tog vi de slingriga landsvägarna till Westport, fortsatte till Newport och kom till slut fram till öarna, som är en av Irlands främsta turistorter. Hela vägen dit råkade vi gång på gång på turister i hyrbilar som rent ut sagt var en fara för trafiken. En dåre lyckades inte ens hålla sig i sin egen körfil utan körde mitt på vägen med den sträckade linjen mitt under sig. Som tur var gick inget på tok, men det var inte bara en gång vi höll andan.
När vi väl var ute på ön började vi med att köra tvärs över hela härligheten till stranden som ligger vid Dooagh på öns yttersta kanten. Om jag hade haft baddräkten med idag hade jag inte tvekat en sekund utan slängt mig rakt ut i de turkosa vågorna. Och jag ljuger inte nu, vattnet var verkligen turkost!
Nej det här är inte Medelhavet. Det är faktiskt norra Atlanten.
Efter stranden började vi i sakta mak arbeta oss till baka mot fastlandet, vilket inte är någon lätt match när vägen lutar brant uppåt och vägen slingrar sig längs bergskanten si sådär 20-50 meter över havet. Ja och så får man inte glömma fårskallarna som gömmer sig bakom var och varannan krök, både fyrbenta och fyrhjulade.
Vi lyckades i alla fall ta oss till vår följande destination, den övergivna byn i sluttningen av Slievemore Mountain. Man tror att folk bodde här redan på bronsålder och man har också lyckats hitta medeltida efterlämningar men någon gång mellan 1600- och 1800-talet övergav invånarna byn. Dag kan man fortfarande se 80 av de 137 hus som man fastställt att en gång fanns i byn.
På väg hem stannade vi i Newport, som för övrigt är hem till Grace av Monacos släkt the Kellys', och åt lunch på ett B&B innan vi gasade iväg hemåt för att Elli skulle hinna till jobbet. Kocken var från Portugal och kunde till och med lite finska. Dessutom lagade jag ljuvliga Fish&Chips! Hoppas resten av dagen blir lika lyckads som den varit hittills!
//Lexie
2014-08-15
01:28:17
Kossa Muu
Igår lovade jag Elli att jag skulle rita av hennes favorit ko, Sistar, på gott och ont innan jag åker hem. Så medan hon var på jobbet idag bestämde jag mig för att ta mig an den uppgiften. Det tog några timmar men resultatet var det inget fel på. Speciellt inte med tanke på att det är den första verklighetstrogna ko jag någonsin ritat.
En 5B penna, ett radergummi och ett ritblock var allt jag behövde för att lyckas. "oh den här ska ramas in." var vad Martin sa när han såg den, och Elli har redan sett ut den perfekta platsen att hänga den på: strax ovanför den öppna spisen i vardagsrummet.
Mycket mer har vi inte gjort idag. Vi åkte en sväng med bilen men konstaterade att allting var helt dött, så det slutade med att vi satt och pratade, berättade historier och skrattade tills det blev läggdags. Nati nati på er alla, i morgon är en ny dag.
//Lexie
Cloonbur by night
2014-08-14
18:24:57
Westport
Halva dagen har gått och precis som jag trodde är det jätte fint väder. Visst har det regnat men det får man nästan räkna med när man är på Irland. Jag har faktiskt saknat det irländska regnet, det är något helt annat än det finska och så annorlunda att du inte förstår vad jag pratar om, om du inte själv upplevt det.
Jag och Elli spenderade första halvan av dagen i Westport, som ligger en bit norr om Cong i Co. Mayo. Flera år i rad har den röstats fram som det bästa stället att bo på i Irland och det tar ungefär en timme att köra dit längs slingriga landsvägar som kanske är 5 meter breda.
Vi började dagen på Westport House, en gammal herrgård som nu är museum. På marken som förr hörde till gården finns det nu en äventyrspark där man bland annat kan åka linbana, åka tåg eller paddla svanbåtar på floden. Vi nöjde oss ändå med att bara gå runt och titta i huset och trädgården. Det var enormt! Skyltar som t.ex. Bathroom satt fortfarande kvar på dörrarna, i ett rum fanns det tapeter som var över 200 år gamla och fortfarande satt kvar på väggen och över allt hängde kristallkronor.
Trädgården hade blivit vildvuxen eftersom ingen längre sköter om annat än gräsmattan, men det gick fortfarande att känna igen växterna. Bland annat hittade Elli och jag rabarber, björnbär och dill i en aning större skala än vanligt.
Det här är rabarbern, och bara en fjärdedel av hela plantan. Dill var i samma skala, sådär 2 meter hög(!).
Efter Westport house gick vi runt i byn ett tag innan vi åkte hem. Jag gick in i varje bokhandel på jakt efter Nora Roberts boken men de hade den bara som stor pocket och jag vill ha en liten. Så det blev inget köp idag. Better luck next time!
Nu är vi tillbaka i Cong och Elli jobbar kvälls skiftet i föuset. Imorgon är hennes sista dag, sedan är hon ledig fram till nästa onsdag så helgen kan bli riktigt kul. Det var faktiskt Elli som sa att vi måste gå till The Valk medan jag är här, och så måste vi ju till Lydon's förstås. Stallet ligger troligen också på helgens agenda.
Nu ska jag hitta på något att göra tills Elli är tillbaka.
//Lexie
2014-08-14
09:26:00
Good Mornig Ireland!
God morgon allesammans. Klockan är runt 8 och solen skiner, så idag blir säkert en varm dag för att vara Irland. Det är verkilgen härligt att vara här. Elli och Martin är så ljuvliga människor och igår satt vi uppe till klockan 11 och bara pratade. Vi kom in på min artistiska förmåga och det slutade med att jag ska rita ett porträtt av Ellis favorit ko innan jag åker hem.
Jag vet ännu inte vad vi ska göra idag. Elli är ledig fram till klockan 4 så vi kan inte fara så jätte långt. Kanske siktar vi på att explor Ashford Estate igen eftersom det verkar bli fint väder. Ta det från någon som vet, när det regnar är det inte lika roligt att traska runt i Ashford. Dessutom gjorde jag det tillräckligt förra året.
Eller så kanske vi går och hälsar på Frank idag, Ellis häst, som egentligen hette Bruno men döptes om till Frank efter vår kära vän Ronja. Det är en lång historia, men jag kan dra den när jag träffar Frank...
Tänkte kanske att ni ville se hur jag bor..!
//Lexie
2014-08-13
23:46:35
Safe and Sound
Då har den första dagen gått mot sitt slut. När jag kom fram till Galway väntade Elli på mig vid buss stationen och tillsammans körde vi den sista biten till Cong medan hon berättade det senaste skvallret i Cong. Inte mycket har hänt sedan sist men tillräckligt för att ha en hel del att tala om.
Vi har precis tagit kväll efter att ha disskuterat och pratat och berättat flera timmar i streck. Min engelska är inte lika bra som den en gång var. Men redan efter åkturen med Elli började irländskan komma tillbaka. Ge mig bara några dagar så är jag säkert i prima form igen, i kväll har jag liksom snubbla över orden när jag pratat. Men det kan också bero på att jag är otroligt trött. Även om klockan här är knapt 11 så börjar den närma sig 1 på natten hemma. Alltså är det dags att säga god natt och se vad morgondagen har att ge.
//Lexie
P.S. Jag ska försöka få tid att lägga upp bilder också. Har några jätte fina från flyget men kan inte överföra dem till datorn då den inte har bluetooth. De får helt enkelt vänta tills jag är hemma. Och det kan ta en stund!
Vi har precis tagit kväll efter att ha disskuterat och pratat och berättat flera timmar i streck. Min engelska är inte lika bra som den en gång var. Men redan efter åkturen med Elli började irländskan komma tillbaka. Ge mig bara några dagar så är jag säkert i prima form igen, i kväll har jag liksom snubbla över orden när jag pratat. Men det kan också bero på att jag är otroligt trött. Även om klockan här är knapt 11 så börjar den närma sig 1 på natten hemma. Alltså är det dags att säga god natt och se vad morgondagen har att ge.
//Lexie
P.S. Jag ska försöka få tid att lägga upp bilder också. Har några jätte fina från flyget men kan inte överföra dem till datorn då den inte har bluetooth. De får helt enkelt vänta tills jag är hemma. Och det kan ta en stund!
2014-08-13
14:16:55
Lyckan att se sitt bagage
Jag såg den!! Jag titta ut genom flygplansfönstret och där låg den, på en bagage kärra, och bara väntade på att lastas ombord på planet! Min väska, den hängde mot alla odds med! <3 Jag tror jag aldrig har varit så lättad förut.
Flyget till Dublin råkade faktiskt vara exakt samma som flög Hel-Arn, vilket var lite roligt. Det betydde ju att besättningen pratade finlandssvenska och flygvärdinnorna kände igen mig när jag gick ombord och hälsade mig välkommen på svenska.
En minimal portion otur följde mig ändå ombord på flyget till Dublin. Jag höll på att förgås av hunger och typiskt nog hade flygvärdinnan inga växelpengar. Tre stycken flygvärdinnor med varsin kaffe vagn och inte en enda hade några små pengar. och jag kan säga dig att är det brist på småpengar när man flyger över Nordsjön, så är det ingen lätt sak att hitta några heller. det tog närmare en timme innan man äntligen hittade en 2€. Men det löste sig. Fast om VISA Electron hade funderat hade det inte fungerat "i luften" som flygvärdinnan sa skulle det inte ha funnits några problem till att börja med.
Nu har jag tagit mig till Dublin och har bara 1/3 av resan kvar, bussen till Galway och sedan bilfärden till Cong som ligger ungefär 40 km norr om Galway men det tar ändå över en timme att köra eftersom vägen är så slingrig. Men först 3 timmar med GoBus.ie. Ett seriöst bra bolag som jag absolut rekommenderar ifall någon av er är på väg till Irland och ska åka med buss. Det finns gratis Wi-Fi, vilket jag upptäckte förra året, och jag åker tur-retur tvärs över landet för bara 28€. Det är något de.
//Lexie
2014-08-13
09:26:00
Min vanliga otur
Alltså vilken mardröm! När jag kom till Böle var tåget till Dickursby försenat. Även om det bara gällde några minuter så ledde det till att jag missade bussen till flygplatsen och kom ungerfär 5 minuter försent till bagage check-in.
Jag glöme ju dessutom plinga vid Terminal 1 och hamnade därför vid Terminal 2 och fick speed walk till andra ändan av flygplatsen. Som om inte det skulle räcka var tanten bakom disken engligt mig ganska otrevlig och fick det att kännas som om det var mitt fel att tåget varit försenat. Jag var nära på att börja gråta när hon sa att det kan hända att jag inte hinner med flyget. Pytsan heller, de hade inte ens börjat boardingen när jag kom till Gaten.
Trots motgångar har jag alltså lyckats ta mig till Stockholm-Arlanda och sitter vid Gaten och väntar på att mitt connection flight ska lyfta. Ändå har jag en klump i halsen. För även om jag hann med planet kan det hända att min väska inte gjorde det eftersom jag checkade in den så sent. Men det vet jag inte förrän i Dublin så jag kommer sitta som på nålar vid bagagebandet efter landningen. Om den inte hunnit med planet är jag tvungen att vänta i Dublin tills den kommer, och jag har ingen aning när det skulle vara. Just nu är jag bara väldigt glad att min kära mamma präntat in i både mig och min syster att det alltid lönar sig att ha ett ombyte kläder i handbagaget när man reser.
Summasumarum, NEVER AGAIN!
//Lexie
2014-08-13
05:18:12
Låt resan börja
Ja nu har min ca 14h långa resa börjat. Det är bara ett lyckligt sammanträffande att jag bloggar nu eftersom jag inte hade någon aning om att det fanns Wi-Fi på VR. Alltid lär man sig något någonting nytt här i livet.
Startskottet gick klockan 4 idag men som den sjusovare jag hade jag ju inte dragit mig upp ur sängen förrän en halv timme senare. Trots det hann jag med tåget 05:37 så nu är jag på väg.
Det är en ganska intressant känsla jag har. Jag är inte nervös och inte heller speciellt spänd. Att säga att det känns likadant som att ta båten till Sverige är väl att överdriva, men sanningen ligger inte långt borta. Det känns hemvant på något sätt. Som om jag har gjort det här förut. Och det har jag ju delvis eftersom det här blir den tredje gången jag reser utomlands på egen hand.
Det är däremot första gången jag återvänder till ett ställer där jag redan varit, om man inte räknar Uppsala förstås där min syster bor. När jag har rest med min familj har vi för varje gång valt ett nytt ställe att åka till. När pappa och mamma fyllde jämt åkte vi till Rom respektive Madrid. I Tyskland har jag varit flera gånger men aldrig på samma ställe och inte heller har jag varit till Danmark sedan familjesemestern 2005. Men någon gång ska väl vara den första. På sätt och vis åker jag ju inte tillbaka eftersom jag den här gången ska bo hos Elli och inte Cleshams'.
Jag vet inte var eller när den här dagens resa kommer sluta och inte heller hur läge är när jag kommer fram. Det borde finns Wi-Fi på bussen till Galway men tills dess tror jag inte het har hänt så mycket. Men kanske har jag tjänat en krona genom att spela på flygeln på Arlanda, vem vet. Det är bara att vänta och se...
//Lexie
2014-08-08
21:21:00
Reality vs. Fiction
Cong, slott och hästar. Låter det bekant? Själv har jag inte läst den ännu, men förhoppningsvis får jag snart göra det. Och möjligen får jag mig ett gott skratt på kuppen! Nora Roberts senaste trilogi utspelar sig nämligen ingen annanstans än på platsen där jag spenderade min förra sommar. Just det nämligen Ashford Estate, Cong, Co. Mayo, Ireland! Jag höll på att ramla av stolen när jag läste baksidetexten, försök gissa varför...
"With indifferent parents, Iona Sheehan grew up craving devotion and acceptance. From her maternal grandmother, she learned where to find both: a land of lush forests, dazzling lakes, and centuries-old legends.
Ireland.
County Mayo, to be exact. Where her ancestors’ blood and magic have flowed through generations—and where her destiny awaits.
Iona arrives in Ireland with nothing but her Nan’s directions, an unfailingly optimistic attitude, and an innate talent with horses. Not far from the luxurious castle where she is spending a week, she finds her cousins, Branna and Connor O’Dwyer. And since family is family, they invite her into their home and their lives.
When Iona lands a job at the local stables, she meets the owner, Boyle McGrath. Cowboy, pirate, wild tribal horseman, he’s three of her biggest fantasy weaknesses all in one big, bold package.
Iona realizes that here she can make a home for herself—and live her life as she wants, even if that means falling head over heels for Boyle. But nothing is as it seems. An ancient evil has wound its way around Iona’s family tree and must be defeated. Family and friends will fight with each other and for each other to keep the promise of hope—and love—alive…"
Ireland.
County Mayo, to be exact. Where her ancestors’ blood and magic have flowed through generations—and where her destiny awaits.
Iona arrives in Ireland with nothing but her Nan’s directions, an unfailingly optimistic attitude, and an innate talent with horses. Not far from the luxurious castle where she is spending a week, she finds her cousins, Branna and Connor O’Dwyer. And since family is family, they invite her into their home and their lives.
When Iona lands a job at the local stables, she meets the owner, Boyle McGrath. Cowboy, pirate, wild tribal horseman, he’s three of her biggest fantasy weaknesses all in one big, bold package.
Iona realizes that here she can make a home for herself—and live her life as she wants, even if that means falling head over heels for Boyle. But nothing is as it seems. An ancient evil has wound its way around Iona’s family tree and must be defeated. Family and friends will fight with each other and for each other to keep the promise of hope—and love—alive…"
Ja menar kom igen! Kan det bli mera spännande!? En flicka som kommer till Irland och får jobb på "the local stable" det finns bara ett stall och det är Ashford Equestrian Center! som inte ligger långt från "the luxurious caslte" Ashford Castle alltså. Tyvärr har de inte köpt in den till Finland ännu men jag kan knappt vänta tills jag får lägga vantarna på den på Irland!
//Alex
P.S.Jag är inte hundra procent säker men jag tror jag vet var huset på pärmen ligger...
2014-08-08
20:52:00
Snart bär det av igen!
När jag för ett år sedan skulle åka hem kändes det hela ganska vemodigt. Inte blev det bättre av att mina kompisar envisades med att rycka på axlarna och säga "Oh, but you'll be back next year!" Då trodde jag inte på dem men tji fick jag, för om dryga 5 dagar bär det av igen!
Jag beställde resan för ett bra tag sedan. Jag hade länge funderat på att hälsa på Elli, som flyttade till sin kära Martin förra hösten, och när jag märkte att en av mina favorit författare skulle ordna en Meet&Greet på Ashford Castle ja menar kom igen vad är oddsen! passade jag på. Långsam som jag var hann jag inte få tag i biljetter innan det var slut sålt men men, sånt är livet. Även om jag kanske inte får träffa Nora Roberts så får jag i alla fall spendera en hel vecka med Elli, och jag är säker på att även den veckan blir en vecka att minnas.
Flyget är bokat och betalt, tågbiljetten till Hesa är beställd och mitt pass ligger framme och väntar. Nu återstår bara att provpacka rinkan och sedan är allt i sin ordning. Ireland here I come!Again...
//Lexie
//Lexie
