2016-03-06
15:56:30
På nya äventyr
Nu börjar det vara ett verkligt bra tag sedan min äventyrliga sommar då jag besökte Irland för första gången. Mycket har hänt sedan dess, både bra och dåligt, så jag tänkte det var dags att dela med mig här också ifall ni missat mina något sporadiska och inte så regelbundna inlägg på min andra blogg.
Sedan sist har jag alltså tagit mitt pick och pack och faktsikt flyttat till Irland för att studera Design for Stage and Screen Costume Design, ett område som jag i åratal har pratat om att jag vill studera. Detta hände i höstas och sedan dess har jag tilbringar mina dagar på IADT i Dún Laoghaire i den bortglömda lilla bunkern längst bak på campus som kallas The Backlot.
Mycket annat än studier har jag inte hunnit med, det är en intensiv kurs som kräver att vi är i skolan 9-17 måndag till fredag. Några besök till min kära oas på västkusten har jag hunnit med och äventyren frotsätter komma i from av översvämmningar, nattliga promenader, musikaler och såklart oändliga timmar på flygplatser.
Egentligen hade jag tänkt använda denhär bloggen för också dessa äventyr, de äger ju faktiskt rum på Irland, men det kändes som att den här bloggen var för speciell för det. Så från och med nu tror jag att jag väljer att avsuta detta kapitel av mitt irländska äventyr. Bloggen kommer finnas kvar men några fler inlägg tror jag inte det kommer att bli på ett bra tag.
Så från alla tre versiner av mig, äventyren frotsätter.
Alexandra, Alex & Lexie
2015-02-16
23:11:00
Nu är den äntligen här
Aaaa! Hur länge har jag inte väntat på det här? Det är ungefär ett halvår sedan jag fick nys om Nora Roberts senaste trilogi The Cousins O'Dwyer som utspelar sig på, iiiiip, Ashford Castle.Planen var ju att köpa den under min senaste resa till Irland, men alla bokaffärer skulle ha minst 15€ för den. Vad är det för vits att betala 15€ när man vet att den kostar 11,90€ hemma? Väntan har varit lång men för några dagar sedan höll jag den äntligen i min hand och jag har redan slukat 98 av de 398 sidorna.
Det är något av en trip down memory lane att läsa om slottet, stallet och skogen. Samtidigt som jag förstår att allt är fiktivt försöker jag placera händelserna på en specifik plats eller dra paralleller till verkligheten. Det är härligt men jobbigt på samma gång. En sak är i alla fall säker, Apollo är med. När huvudpersonen för första gången kommer till stallet står det en fuxfärgad häst i en av ute boxarna som uppför sig precis som Apollo. Det kan till och med hända att vår lilla ko har fått en hov med i spelet, men det vet jag inte säkert ännu.
//Lexie
2014-10-10
21:59:06
Good bye for now...
Det blev ett något abrupt slut på mitt äventyr den här gången. När jag väl tagit mig hela vägen hem till Åbo hände allt på en gång. Något jetleged började jag packa flyttlådorna som jag på måndagen lastade i bilen och skumpade iväg med till Karis. Där flyttade jag in på Västra Nylands folkskolas internat och började studera på deras modelinje.
Fortfarande svävande på små rosa moln efter min ljuva minisemester på Irland slungades jag in i verkligheten med huvudet först. Nu spenderar jag dagarna i modeklassen som för övrigt fått öknamnet akvariet tillsammans med 11 andra modeintresserade ungdomar.
Jag måste medge att jag fick en liten klump i halsen när jag hörde att linjen för språk och turism skulle åka till Dublin i slutet av året. Jag får ta till hela min själv disciplin för att inte böna och be dem att få åka med. Lite värdighet måste jag ju försöka ha, när jag nu blev elevrådets ordförande och allt. Men visst kommer det att svida på våren när mina kompisar styr kosan mot min gröna lilla ö utan mig.
Jag kan ju trösta mig med att jag åter igen fått uppleva något jag aldrig kommer glömma, och att min gröna lilla ö finns kvar nästa gång jag känner för en dos av den irländska gästvänligheten. Nu är det dags att säga "Tjilevippen!" för den här gången, men det kommer alltid en näst...
Love, Alex
2014-10-10
21:58:41
The Parting Glass
För några dagar sedan gjorde jag en överraskande upptäckt. När jag i lugn och ro varvade ner en kväll med min Spotify-lista snurrande i bakgrunden slog det mig att jag aldrig hört låten som spelades förr, och ändå fanns den med på min lista! (?) Ni kan tro att jag blev lite förvirrad...
Men ingen panik, det var inget spöke som spelat mig ett spratt, bara ett spår som innehöll två låtar. Den nyhittade låten var ljuvlig och efter lite research visade det sig förstås att det var en gammal irländsk folksång. Ljuvlig är den och jag satte den på repeat så att den spelade resten av kvällen.
Ladys and gents, with no further adue, den härligaste låten jag känner till just nu...
Kram, Lexie
2014-10-02
16:53:34
Bloglovin
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/8280049/?claim=ccp2c3a3kur">Follow my blog with Bloglovin</a>
2014-08-21
17:18:31
Helsingfors nästa!
Bara sådär 9 timmar tills man är hemma nu... Har tagit mig helskinnad till Oslo och har nu 4 timmar på mig innan flyget till Finland avgår. Har dessutom ingen aning om vad jag ska döda tiden med, några idéer? Dessutom har jag inte lyckats få tag på boken av Nora Roberts som jag ville ha. Över allt kostade den mera än hemma och då är det ju ingen vits att köpa den, eller?
Nog hittar jag väl på något, har redan shoppat loss och köpt ett par riktigt dyra solglasögon (jag har egentligen ingen aning om vad de kostade eftersom jag är usel på att räkna om NKK till €) och en joghurt så att jag inte svälter ihjäl.
Bara två stop kvar, Helsingfors och sedan hem till Åbo. Önska mig lycka till!
//Lexie
Nog hittar jag väl på något, har redan shoppat loss och köpt ett par riktigt dyra solglasögon (jag har egentligen ingen aning om vad de kostade eftersom jag är usel på att räkna om NKK till €) och en joghurt så att jag inte svälter ihjäl.
Bara två stop kvar, Helsingfors och sedan hem till Åbo. Önska mig lycka till!
//Lexie
2014-08-21
09:58:16
Back on the road
Så var det dags igen. Dags att säga bye bye till mitt kära Irland. Jag vet inte vad det är men något med det här landet får mig att känna mig som hemma. Kanske är det människorna, kanske är det omgivingen eller kanske är det det faktum att jag aldrig riktigt haft någon hemlängtan här. Min sista dag gick åt till shopping i Galway. Jag kände mig och såg säkert också ut som en zombie igår. Och som ni kanske kan gissa är det svårt att blogga då.
På kvällen tog vi en sista sväng till Lydon’s, inte kunde jag ju åka hem utan en sista slurk av min kära Bulmers. Vi har det i Finland, fast där heter det Magners, men det kommer inte ens i närheten av the real deal. Kvällen blev som irländarna skulle säga riktigt ”good craic”. Det ena kända ansiktet efter det andra dök upp under kvällen och jag hade riktigt roligt.
Men nu är det slut på det roliga. Hemresan kommer vara mycket tuffare än resan hit. Nu har jag klarat den första etappen: att ta mig från Cong till Galway och min kära vän GoBus som ska ta mig till flygplatsen, förhoppningsvis utan strul den här gången.
Även om jag startar tidigt kommer det ändå dröja tills fredagens sida av natten innan jag får sjunka ihop i min egen säng. Det är det värsta med att resa, det tar så himla lång tid!
//Lexie
2014-08-19
19:55:49
Take the Sky road
Att turista är ju tungt! Idag har vi kört runt Connemara och besökt Kylemore Abbey och jag är helt slut! Därför blir det ingen lång utläggning idag. Vi stannade ett tag i Clifden där man varje år ordnar hästauktioner för Connemara ponnyer, åt lunch där och körde sedan vidare längs the Sky Road och vyn var förstås fantastisk med bergen på ena sidan och Atlanten på den andra. Påväg hem stannade vi vid Kylemore Abbey, ett gammalt slott som nu är ett katolskt kloster mitt ute i Connemara bergen. Nu lämnar jag er med blider, för det sägs ju att de säger mer än tusen ord...
Så här ser i stort sett alla irländska städer ut; gammla kyrkor och låga hus i regnbågens alla färger.
Min ljuvliga lunch: Rökt lax med potatispankaka, sallad och crème fraîche.
Connemara
Kylemore abbey
//Lexie
2014-08-18
21:47:00
Cliffs of Moher
Det fina vädret har hållt i sig och inte en landade på oss idag när vi gav oss iväg till the Cliffs of Moher, 115km söder om Cong i Co. Clare. Vad som kunde ha tagit endast några timmar blev till en hel dags utflykt tackvare det ena hindret efter det andra.
Påvägen till klipporna körde vi rakt in i en olycksplats. Bilar köade i flera kilometer efter att två bilar hade krockat i en kurva och Garda spärrat av vägen. Vi såg båda bildskroten och de såg inte trevliga ut. Efter att ha köat i sådär 15 minuter började vi krypa framåt och var fast bakom en turistbuss som tyckte det var väldigt smart att köra 50 på en 100 väg, bromsa i varje nerförsbacke och köra mitt på vägen alltså med mittsträcket under bussen så att ingen hade någon möjlighet att köra om. Sist och slutligen kom vi ändå fram till klipporna och ja, blåsigt var det men utsikten var fantastisk!
Egentligen är det hela ganska skräckinjagande. Runt besökscentret fanns det breda asfalterade vägar och en sten mur mot klippavsatsen, men längre ut på klipporna får man gå hur nära kanten man vill, på egen risk förstås. Tre stigar fick man välja mellan, enklast beskrivna som en för "Dear Devils", en för normalt folk och en för backpackers. Ni kan ju gissa vilken jag valde.
Elli tyckte det var skrämmande och höll sig gärna till backpacker stigen men konstigt nog påverkade höjden inte mig. Visst blåste det så högt uppe nära havet, men solen sken och himlen var blå så allt var i sin ordning, i alla fall på klipporna.
Hemma hade de inte en lika stor tur. Efter ungefär en timme på klipporna ringde Ellis telefon. En häst hade sparkat Tom i ansiktet och han var då påväg till sjukhuset i Castlebar. Med andra ord fick vår vistelse en något abrupt vändning och vi "hosade" kanske lite mer än vi annars skulle ha gjort. Och tur var väl det eftersom färden hem tog fyra timmar! Allt för många turister på vägarna...
Nu är Elli i föuset och mjölkar Toms kossor, Martin lagar kvällsmat och vi har ännu inte hört hur det gått för Tom. Det sista vi hörde var att han väntade på att få se en doktor och att han troligen kommer vara tungen att plastikoperera ansiktet. Jag hoppas verkligen att det vara är näsan som blivit sned eller något annat mindre allvarligt. Förhoppningsvis går allting väl men vi får vänta och se...
//Lexie
2014-08-18
21:01:06
Att road trippa på Irland
När man ger sig ut på vägarna i Irland är det ett och annat man borde tänka på. Här är de fem saker jag har märkt är viktiga att komma ihåg.
- Kom ihåg att det är vänstertrafik på Irland. Detta borde alla som kommer till Irland ha koll på. Första gången jag satte min fot på irländsk mark började jag resan med att gå till fel sida av bussen och kom på mig själv med att undra var sjutton de gömt bussdörren.
- Kolla upp rutten du tänker köra innan du ger dig av. Förse dig med en bra vägkarta där alla vägar är tydligt utmärkta eller en bra navigator. Om du mot förmodan tappar bort dig, stanna och fråga efter vägen så får du ta del av den berömda irländska gästfriheten också.
- Se till att du har tid på dig att köra den sträcka du planerat. En sträcka som man hemma skulle köra på 20 minuter kan här ta upp till en timme. Idag körde vi från Cliffs of Moher till Cong, en sträcka på 115km som borde ta ungefär 2h, och det tog oss 4 timmar. Dubbelt så lång tid som vi räknat med!
- Vägarna här är väldigt smala, rent av farliga och underlaget är heller inget vidare om man jämför med vad vi är vana med i Norden. Så se till att köra försiktigt. Men låt bli att tanka bilen med "kängurubensin", om du bromsar i varje kurva eller varje gång du möter en bil kommer irländarna att bli galna.
- Om du märker att en irländare är dig hack i häl, stanna vid vägkanten och släpp förbi stackaren. Vi vet ju själva hur irriterande det är när man har någon som är ute och söndagskör framför sig och den vägrar stanna eller släppa förbi en.
Hoppas mina fem små kom-ihåg punkter hjälper er nästa gång ni besöker Irland. Oberoenda hur ni väljer att röra er, med buss, bil eller tåg, kommer ni få en fanstastisk resa och landskapet kommer aldrig svika er. Håll till vänster!
//Lexie
2014-08-18
11:55:00
Turista i Cong
Ibland är man bara tvungen att fjantta till sig lite. Efter stallet igår gick vi en sväng i trädgårdarna i Ashford och bestämde oss sedan för att äta middag i Cong. Men först såg vi till att vi var riktiga turister. Egentligen borde man väl inte fjantta sig för mycket, Elli bor ju här och jag kommer helt säkert komma tillbaka hit, men ibland får man vara lite knäpp.
The Quiet Man house, huset var med i filmen med samma namn från 1951. Men vi kallar stället "the Farm Yard"
Jag måste ju skryta med att jag varit där kändisar varit. Scener i serien Reign filmades i denna Secret Garden.
Och Congs nyaste inslag, the Quiet Man Statue som föreställer John Wayen and Shannon O'Hare, skådespelarna som spelade huvudrollerna i filmen.
Jag slömde ställa mig mitt emellan Co. Galway och Co Mayo men jag har fortfaraden tid på mig. Den bilden kommer, don't you worry!
//Lexie
2014-08-18
11:38:00
Around the Mask
Det tog nästan kål på oss men vi klarade det!
2014-08-17
21:07:44
Tillbaka på mammas gata
Då var man tillbaka igen, kanske inte direkt på mammas gata eftersom hon inte varit här, men i stallet igen. De hade en lugn dag idag så Tom lät oss ta ut Biscuite och Aladdin på en liten hack Around by the Lake gratis alltså, det är the upside när man en gång jobbat här. Det var härligr att få rida runt på Ashford igen, galoppera längs skogsvägarna och stöta på turister lite då och då. Allt var sig väldigt likt, fast vi höll ridvägarna snyggare förra året.
My little Sprucie! Han är den äldsta hästen i stallet. Till och med Martins syster, som är över 30, minns att och brukade rida honom när hon var liten.
Alex's in da houuuse!!
Vi kunde ju inte låta bli att ta ett turist foto också. Millie tog det och sedan sa jag att hon får ta hur många foton hon vill, så nu har jag sisådär 50 bilder på Ashford hästarna ur en 9-årings perspektiv.
//Lexie
2014-08-16
20:17:00
Tillbaka i sadeln igen
Idag fick jag för första gången träffa Frank, Ellis 9-åriga fullblodsvalack, och arbetade en stund med honom i hagen. Han är verkligen en ljuvlig häst och för 1000€ ett verkligt fynd! Lite oerfaren och hoppsig är han, men efter vad Elli har berättat för mig om hans tidigare ägare är jag inte förvånad, och han är ju faktiskt ett fullblod korssat med en Irish Sporthorse.
Jag kan inte säga att det var en dans på rosor att rida honom. Han är väldigt kännslig och lite skraj. Dessutom var ju jag lika ny för honom som han var för mig. Men efter en stund kom vi överens. Han är väldigt känslig för skänkeln och vill inte gärna böja sig när man rider i vänster varv, men allt det kan bara tidens tand och träning rå på. Det finns mycket kvar att lära honom och mycket man kan lära sig av honom.
Det var en riktig workout att rida honom och härligt att sitta i sadeln igen. Senast jag red var faktiskt förra året innan jag åkte hem. Lite ringrostig var jag, det måste jag medge, men Elli sa att det såg bra ut och hon tyckte det var roligt att se någon annan rida Frank också.
JAg har bara varit tillbaka tre dagar och ändå känner jag mig lika hemma som för ett år sedan. Vänster trafiken känns självklar och språket kommer sakta men säkert av sig själv utan att jag behöver anstränga mig allt för mycket. Ikväll står "bar hopping" på agendan, då vi ska ta oss an #AroundTheMask fiffigt eller hur? det var jag som kom på det! en rutt som går runt hela Lough Mask. Planen är att börja på The Pyramid i The Neale och sedan köra runt sjön och sluta i Ballinrobe på the Valk. It is Saturday after all. Vi får väl se om vi lyckas...
//Lexie
2014-08-16
15:02:19
For old times sake
Igår kväll bar det av till Lydon's. Det blev en riktig trip down memorylane eftersom vi tog oss dit med apostlahästarna alltså till fots. Jag har ingen aning hur långt det egentligen är men det är säkert minst en kilometer längre att gå till Cong från Ellis än från där vi bodde förra året, och då var det närmare 3 kilometer. Martin skrattade åt oss, som alla andra infödigar tyckte han förstås att vi var galna, men lät oss hållas och lovade plocka upp oss i Cong när vi var redo att komma hem.
Lydon's är sig inte likt, det är sååå tyst och lungt. Nästan ingen var där igår, bara ungdomar från slottet. Inga turister och inga infödingar, ingen som spelade biljard och inga bilar dubbelparkerade på gatan. Helt dött. Ändå kände jag ingen några ansikten från förra året. Flera kommer jag inte ihåg namnen på, jag vet bara att jag träffade dem förra året, men andra bytte jag faktiskt några ord med, bland annat Colin, Sheila och Steven.
Trots stillheten hade jag och Elli roligt. Fast Elli bor här nu är det ungefär ett år sedan hon sist var till Lydon's. Därför fick jag mig ett gott skratt när hon hade glömt var badrummet låg. Två gånger gick hon fel innan jag pekade ut dörren som hon redan hade gått förbi en gång.
Vi pratade och skrattade hela kvällen vid vårt bord utanför. En väldigt full Steven gjorde oss sällskap och sluddrade så mycket att det bara var att nicka och le för jag hade ingen aning om vad han babblade om. När det sedan var dags att åka hem och Martin väntade på oss med bilen ropade Sheila "Bye Alex!" efter mig. Det har gått ett år, men jag är fortfarande en stammis på den bästa puben i Cong; Lydon's Lodge!
//Lexie aka Alex
