Mitt äventyr

Det fina vädret har hållt i sig och inte en landade på oss idag när vi gav oss iväg till the Cliffs of Moher, 115km söder om Cong i Co. Clare. Vad som kunde ha tagit endast några timmar blev till en hel dags utflykt tackvare det ena hindret efter det andra.

Påvägen till klipporna körde vi rakt in i en olycksplats. Bilar köade i flera kilometer efter att två bilar hade krockat i en kurva och Garda spärrat av vägen. Vi såg båda bildskroten och de såg inte trevliga ut. Efter att ha köat i sådär 15 minuter började vi krypa framåt och var fast bakom en turistbuss som tyckte det var väldigt smart att köra 50 på en 100 väg, bromsa i varje nerförsbacke och köra mitt på vägen alltså med mittsträcket under bussen så att ingen hade någon möjlighet att köra om. Sist och slutligen kom vi ändå fram till klipporna och ja, blåsigt var det men utsikten var fantastisk!

1. Kom ihåg att det är vänstertrafik på Irland. Detta borde alla som kommer till Irland ha koll på. Första gången jag satte min fot på irländsk mark började jag resan med att gå till fel sida av bussen och kom på mig själv med att undra var sjutton de gömt bussdörren.
2. Kolla upp rutten du tänker köra innan du ger dig av. Förse dig med en bra vägkarta där alla vägar är tydligt utmärkta eller en bra navigator. Om du mot förmodan tappar bort dig, stanna och fråga efter vägen så får du ta del av den berömda irländska gästfriheten också.
3. Se till att du har tid på dig att köra den sträcka du planerat. En sträcka som man hemma skulle köra på 20 minuter kan här ta upp till en timme. Idag körde vi från Cliffs of Moher till Cong, en sträcka på 115km som borde ta ungefär 2h, och det tog oss 4 timmar. Dubbelt så lång tid som vi räknat med!
4. Vägarna här är väldigt smala, rent av farliga och underlaget är heller inget vidare om man jämför med vad vi är vana med i Norden. Så se till att köra försiktigt. Men låt bli att tanka bilen med "kängurubensin", om du bromsar i varje kurva eller varje gång du möter en bil kommer irländarna att bli galna.
5. Om du märker att en irländare är dig hack i häl, stanna vid vägkanten och släpp förbi stackaren. Vi vet ju själva hur irriterande det är när man har någon som är ute och söndagskör framför sig och den vägrar  stanna eller släppa förbi en.

Halva  dagen har gått och precis som jag trodde är det jätte fint väder. Visst har det regnat men det får man nästan räkna med när man är på Irland. Jag har faktiskt saknat det irländska regnet, det är något helt annat än det finska och så annorlunda att du inte förstår vad jag pratar om, om du inte själv upplevt det.

Jag och Elli spenderade första halvan av dagen i Westport, som ligger en bit norr om Cong i Co. Mayo. Flera år i rad har den röstats fram som det bästa stället att bo på i Irland och det tar ungefär en timme att köra dit längs slingriga landsvägar som kanske är 5 meter breda.

Vi började dagen på Westport House, en gammal herrgård som nu är museum. På marken som förr hörde till gården finns det nu en äventyrspark där man bland annat kan åka linbana, åka tåg eller paddla svanbåtar på floden. Vi nöjde oss ändå med att bara gå runt och titta i huset och trädgården. Det var enormt! Skyltar som t.ex. Bathroom satt fortfarande kvar på dörrarna, i ett rum fanns det tapeter som var över 200 år gamla och fortfarande satt kvar på väggen och över allt hängde kristallkronor.

Nu är vi tillbaka i Cong och Elli jobbar kvälls skiftet i föuset. Imorgon är hennes sista dag, sedan är hon ledig fram till nästa onsdag så helgen kan bli riktigt kul. Det var faktiskt Elli som sa att vi måste gå till The Valk medan jag är här, och så måste vi ju till Lydon's förstås. Stallet ligger troligen också på helgens agenda.

Nu ska jag hitta på något att göra tills Elli är tillbaka.

 

Har det verkligen gått ett år? Det känns inte så... Men så är det. Det var för ett år sedan som jag för första gången släppte in en liten del av Irland i mitt hjärta. Aldrig hade jag trott att den sommar jag verkligen hade väntade mej. Jag var bara oerhört tacksam för att jag hamnat hos ett par fullt hederliga människor och inte blivit kidnappad som somliga Lasse och Otto ni vet att ja menar er antytt.

Mycket har hänt sedan dess; Berlin har fått ta del av mina och mina kompisars galenskaper, jag har sagt bye bye till Kattan och officiellt tagit studenten med mössa och allt. Nu väntar nya utmaningar som fortfarande envist vägrar avslöja sig. Kanske hittar ni mej i Karis om några månader. Eller nere på kontinenten med ett gap year i full gång. Fast vem försöker jag lura, ni kan säkert gissa var jag skulle hamna om jag verkligen tog ett mellanår. Ingen kan väl hålla sig borta från sitt paradis allt för länge... Det är i alla fall vad jag tror.

2 månader har gått och 2 veckor återstår. Även om slutet kanske inte var idealt så redde den lilla fnurren på tråden ut sig på ett bra sätt hoppas jag, det får framtiden utvisa. Kan fortfarande inte förstå att jag varit här i 2 månader, dagarna flyter liksom in i varandra. Min syster, Johanna, frågade mig igår när vi skyade varför jag såg så trött ut på en bild. Jag kan rakt ut säga att det enda jag vet om den bilden är att det var en måndag. Fast nu kom jag ju förstås på mera, och också anledningen att jag ser trött ut The Valk igen, men hon frågade mig för ett dygn sedan så det är lite sent att komma på det nu.

På två månader har jag hunnit med mycket. Jag tror jag känner åtminstone hälften av alla ungdomar i Cong och har blivit en stammis på puben. Min brittiska accent har halvt flugit sin kos och ersatts av något som mera liknar en irlänsk accent. Kan faktiskt inte säga "Ireland" utan irlänsk accent längre. Igår fösökte jag febrilt komma under fund med hur man säger Irland med brittisk accent men det går bara inte! Allt som kommer ut är "Aarlnd"...

Jag har också lyckats dra en irländare vid näsan. Jag mötte honom första gången när jag just hade kommit hit men det var inte förrän för kanske två vecor sedan som vi träffades på nytt. Vi träffades på Lydon's och det kanske räcker som förklaring till att han inte mindes det lilla mötet. Hur som hellst så jobbar han på the Falconry School i Ashford så nu som då stöter vi på varandra på jobbet. Av någon anledning hade han fått för sig att jag var irländsk även om de flesta tjejer som jobbar i stallet är utlänningar. Han fick en riktig chock när det kom fram att jag är från Finland.

Dessutom har jag dygnat, jagat en skällande hund barfota över fälten, sett soluppgången fler än en gång innan jag somnat och slösat allt för mycket pengar! Ja mycket har jag hunnit med, och mer kommer jag hinna med ännu, det är ju två veckor kvar!

I sommar har Irland alltså verkligen drabbats av en värmebölja. Det är flera år sedan det har varit så varmt som det varit i år och man kan till och med se konkreta fenomen av vad som händer när det inte regnar här på ett tag.

Skulle nu kunna tro att det här fotot...

Har haft en lugn och skön dag idag. David har varit ledig hela dagen så han har varit hemma och då har förstås barnen velat vara med sin pappa. Så jag har tvättat och städat lite men annars tagit det lugnt, bortsett från när jag fick springa och ta in tvätten då det helt plötsligt började ösa ned. Fick dessutom genomläst den första rella boken från pärm till pärm ÄNTLIGEN så nu har jag bara tre böcker kvar innan jag ska skriva i höst.

Jonathan höll till hos sin kusin Connor idag och när vi hämtade honom på eftermiddagen bjöd David oss på café. Te, kaffe och banoffee pie! Banoffee pie är en specialitet som är väldigt poppis här. Den bästa i byn finns på Hungrey Monk Cafédit vi var idag. Jag vet inte vad den innehåller annat än banan och vispgrädde men den är väldigt onyttig och väldigt god!

Igår kväll var alla vi Neale tjejer bjudna på middag hos Aobhin som också jobbar i stallet. Hennes hus är ENORMT (Johanna föreställdig Cullens hus i Twilight!!!) och byggt uppe på en klippa bredvid Lough Corrib så man har samma utsikt som från The Viewing Point dit vi ibland rider med kunderna. Maten var utsökt och sällskapet fantastiskt! Korv, hanburgare, revbensspjäll, kyckling, sallad... Vi var utsvulltna när vi kom så det fanns knappt något kvar när vi for, fast vi var ju också tio stycken som åt.

Efter middagen satt vi och pratade i flera timmar innan Aobhins pappa skjutsade oss in till Lydon's. Otroligt hur chill alla är med trafikregler här. Alla sju plus chaufför trängde vi in oss i hennes pappas jeep och körde iväg, fem i baksätet och tre i framsätet. Super kul hade vi tillsammans med Aobhin och hennes kusin Oisín hela kvällen i ett relativt tomt Lydon's även om det var fredagkväll. Bättre hade det varit om man bodde närmare byn men vad gör man...

 

Hjälp vad länge sedan det äe jag sist bloggade! Jag kommer faktiskt inte ihåg när det var... Anledningen till att jag inte har bloggat är att jag endera inte har haft tid eller helt enkelt inte orkat eller haft något att berätta.

Dagarna knalla på som vanligt: två dagar barn, en dag stall, två dagar barn, en dag stall och ledigt. Det är nästan omöjligt för mig att hålla reda på vilken veckodag det är då både tisdag och fredag känns som måndag. Ja, det känns helt enkelt som rutin och saker som hade varit värda att blogga om i början av min vistelse är nu en del av vardagen.

Jag kan knappt tro att jag har mindre än en månad kvar här. På fredag är det fatiskt exakt 4 veckor kvar tills jag åker hem. Jag kommer verkligen att sakna det här stället, människorna och djuren. Kanske är det dumt att säga det men jag är säker på att det här inte är sista gången jag kommer besöka Cong. Jag känner det på mig. Jag vet inte när jag kommer komma tillbaka men det behöver jag inte bekymmra mig över nu. Det är fortfarande en månad tills jag åker och den tänker jag ta vara på!

Karens tid här däremot går sakta mot sitt slut. Nästa vecka är hennes sista arbetsvecka och sedan åker hon följande fredag. Så något säger mig att jag kommer vara ganska mörbultad efter nästa helg, då det är hennes sista helg här. Det kommer kännas konstigt utan Karen, vem ska jag nu ha galna idéer med? Ingen av oss tjejer vet ännu om det kommer komma en ny tjej hit eller inte. Antagligen får vi veta det först samma dag som hon kommer om hon kommer.

Men det är den dagens problem. Precis som jag gjort hela sommaren och kommer fortsätta göra resten också tar jag en dag i taget och ser var jag hamnar. Oftast lyckas jag ganska bra.

 

Finlandssvenska x3m dunkar i högtalarna, solen skiner och jag är på såååå bra humör. Har konstaterat att jag verkligen inte är en morgon människa men har löst det problemet på ett ganska behagligt sätt. Branens föräldrar åker vanligt vis runt halv nio och 45 minuter senare ska lillpojken ta en halvtimmes tupplur och hans favourit ställe att leka på råkar bara vara trappavsatsen med en mjuk heltäcknings matta. Så varför inte passa på att dra sig lite så att man orkar resten av dagen. 

Att passa barn var verkligen svårt i början, Man var ovan och hade ingen aning om hur man skulle reagera när de började gråta, skrika eller slog sig. Det finnas bättre och sämre dagar, som med allt annat, men fast det emellanåt känns som om du skulle gå i bitar så vaknar man ändå nästa morgon och ser att man fortfarande är hel.

Jag ångrar verkligen inte att jag valde att åka till Irland i sommar, i alla fall inte idag. En sommar som denna har irländarna inte sett på kanske 5 år så om allting går åt skogen, hade jag i alla fall tur med vädret. ;)

 

Kram// Lexie

Helt otroligt hurudant väder det är här ibland. I Finland hör det till ovanligheterna om solen skiner, himlen är full av moln och regnet öser ner. Här är det en del av vardagen. Det vanligaste regnet här är dock inte ösregn utan lätt regn som du knappt känner eller ser. Det känns lite som att gå genom dimma, men du ser vart du går.

Förutom regnskurar har dagen varit ganska lugn. Jonathan är inskriven i en simskola så han var borta hela förmiddagen och när han kom tillbaka var det dags för Camerons tupplur så då hade jag återigen bara en vildbasare att se efter. Men den vildbasaren var så trött efter simningen att han slumra till några timmar senare så jag fick en kort paus på nån halvtimme.

I morgon jobbar jag i stallet, vädret kommer troligen inte vara medgörligt men det kan bli en intressant dag i alla fall. De flesta turister som kommer för att rida är nämligen amerikaner och ni vet väl vad det är för dag i morgon... Jo det är den 4 juli, fourth of july, USA:s självständighetsdag. Jag har ingen aning om ifall vi är fullbokade eller har en lugn dag framför i morgon men det lär jag väl få reda på, och kanske ni med...

 

Jag har deffinitivt kommit till rätt land för alla här dricker te. Det är ingen som frågar "Vill du ha kaffe?" utan den fråga som du högst antagligen får om du besöker någon eller sitter hemma i köket "Do you want some tea?". Kommer troligen bli miljöförstörd innan jag kommer hem eftersom jag redan idag har druckit fyra koppar te och snart blir det en till. Idag var min lediga dag så jag tog en sväng ner till Cong efter att först ha sovit klockan runt från 11 till 11. Strosade först runt bland böcker av alla de slag på Rare and Recent Book innan jag köpte en take-away te på hos O'Connors och gick och satte mig vid then gamla ruinen av Cong Abbey för att faktiskt åstadkomma något idag. Känner mig riktigt produktiv då jag faktiskt lyckades ta mig igenom tre och ett halvt kapitel i nför rellaskrivningarna i höst. Jag vet att det är en aning tidigt att börja läsa till skrivningarna men jag kommer komma senare in i rutinerna i skolan i höst och kommer ha fullt upp med skolarbeten de sista veckorna och sedan är det skrivnings dags så det är lika bra att börja i tid.

Med min vanliga tur lyckades jag ju dessutom få kedjan att hoppa av påväg hem så jag fick ta och gå de sista kilometrarna men det var inte så farligt. Imorgon blir det nya äventyr.

 

Vädret har inte riktigt kunnat bestämma sig för vad det vill men dagen har ändå varit härlig. Jobbade i stallet idag och hade några kunder också. Känner mig riktigt upp i varv men just nu ser det ut att bli en lugn hemma kväll som barnvakt med Ronja. Vi ska se på The Quiet Man, som handlar om "A retired American boxer returns to the village where he was born in Ireland, where he finds love." Det råkar sig ju bara att den lilla irländska byn är Cong och huset de använder i filmen rider vi förbi nästan varje dag.

 

Att rida på Irland är verkligen som att rida i en saga. Föreställe er en vanlig finländsk skog, byt ut alla träd mot lövträd och täck stammarna med mossa, där har du min vardagliga utsikt från hästryggen när jag jobbar. Vill man göra det riktigt detaljerat kan man lägga till vild murgörna precis överallt, några gamla stenmurar som också är täckta av mossa och väldiga klängrankor.

Hitta några bilder på nätet som kommer från området där jag jobbar som beskriver väldigt bra hur det ser ut här. Kan ju dessutom tillägga att jag inte har sett en enda mygga sedan jag kom hit och kanske tre flugor...

 

Wow alltså!!! Idag var min första dag i stallet och de var sådan fart på att jag nästan inte hängde med!

Ungefär halv 9 plockade Marys pappa Tim upp mig här hemma för att köra mej och de andra tjejerna, Lucie, Karen och Malene (de var Ronjas tur att stanna hemma med barnen) till stallet och när vi kom dit blev det gensat fläkt och fart! Alla hästar skulle ha mat och alla boxar skulle mockas innan de första gästerna kom klockan 9. Allt han förstås inte bli färdigt på bara en halvtimme, vi var kanske klara först 10 tiden,18 boxar på tre tjejer, you do the math! Eftersom det var min första dag i stallet då jag verkligen jobbade visste jag inte riktigt vad jag skulle göra när jag blev klar men då kom Mary till undsättning. Hon skickade ut Lucie och mej på en hack läng en av de rutterna som Lucie borde ha lärt sig sedan hon kom hit för två veckor sedan. Hon skulle vara guiden och jag "the pretend costumer".

Det här var kanske klockan halv elva på morgonen och längre än så kom jag inte utan missöden. Buscuit såg nämligen till att sätta sitt bomärke på mig genom att bita mig så rejäl att det gick rakt genom skinnet, men det visste jag inte att han hade gjort förrän jag kom hem klockan sju på kvällen. Som ni som känner mig kanske förstår struntade jag fullständigt i bettet och red iväg på en ljuvlig terrängritt med Lucie. Dessutom tog jag helt ljuvliga blider längs ritten, dock med telefonkvallitet, men klåpig som jag är verkat jag ha lämnat addaptern för minneskortet hemma i Finland så bliderna får vänta.

När vi kom till baka efter ritten väntade nya överrakningar. Vem hade kunnat tro att jag skulle snubbla över en kungafamilj! Eller någon som tillhör den i alla fall... Innan vi red ut bar vi ut måltavlorna för bågskyttet och ställde dem ute på ridplan. När vi kom tillbaka va allt vi fick veta att det var en familj som hade bokat bågskytte men vad jag inte fick höra förrän i bilen påväg hem var att den familjen var kunglig. Vilket var lite roligt eftersom den äldre dottern hela tiden såg på mig och smilade och sedan när de cylkade förbi vinkade hon dessutom åt mig. Kan ju tillägga att jag inte har den blekaste aning om vad hon heter eller varför hon log mot mig. Men tydligen tyckte hon att det var bra och jag kan ju inte säga emot en prinsessa.

Resten av dagen bestod av mer mockning och mest på och av sadling. Malene stukade foten så jag fick lov att ta hennes plats på en av turerna där hästarna skulle ledas och på den vägen tjänade jag min första tip. Fick 2€ för att leda en väldigt trevlig amerikanska ute i skogen på Barnicle i kanske en halvtimme. Hon var jätte trevlig och hade aldrig ridit förr men var ändå väldigt duktig. Ja, så hade vi en annan amerikans familj som också var jätte trevliga, som Mary tog ut på en terrängritt.

Vädret idag har som vanligt inte kunnat bestämma sig för om det vill vara varmt eller kallt så det har blåst, regnat och skinit sol om vart annat hela dagen. Mycket annat har inte hänt idag. Jag och Ronja tog en cykeltur till slottet och Cong och hon visade mig runt lite. Såklart började det regna så vi var tvugna att skynda oss hem. I morgon kväll ska vi gå ner till puben och träffa några av deras vänner. Men innan dess ska jag se till att jag får mig en välförtjänt sömn. Här är några bilder från Ronjas och min cykeltur.

Båda flygen gick bra, inga problem alls. Mycket tackvare min kära extramamma Susanne :D hon försåg mig med både Tuc kex ifall jag blir hungrig (sitter och mumsar på dem nu) och nässpray så att mitt huvud inte skulle sprängas vid landningarna. Hade inte ens tänkt på det så ibland är det helt enkelt bra att ha två mammor.

Funny fact är att jag faktiskt satt bredvid svenskpråkiga människor båda flygen. Först brebvid en annan finlandssvensk och sedan en rikssensk på flyget mellan Köpenhamn och Dublin. På Kastrup spelade biljetterna mig ett spratt. Enligt den jag printade ut när jag bokade skulle mitt connection flight avgå från terminal A, boarding passet påstod att det avgick från D102 och departure tavlorna menade D103. Jag bestämde mig för att lita på tavlorna vilket var tur!

Annars flög tiden iväg, bokstavligen eftersom klockan för varje landning har blivit en timme mindre. :P Har några foton från flygningen men dem får jag tyvärr inte över till datorn innan jag verkligen har en plan yta att ställa datorn på istället för min famn. Börjar inte försöka koppla några kablar eller fumla med något minneskort här i bussen med mina skills!

 

Kram//Lexie