Mitt äventyr

Har det verkligen gått ett år? Det känns inte så... Men så är det. Det var för ett år sedan som jag för första gången släppte in en liten del av Irland i mitt hjärta. Aldrig hade jag trott att den sommar jag verkligen hade väntade mej. Jag var bara oerhört tacksam för att jag hamnat hos ett par fullt hederliga människor och inte blivit kidnappad som somliga Lasse och Otto ni vet att ja menar er antytt.

Mycket har hänt sedan dess; Berlin har fått ta del av mina och mina kompisars galenskaper, jag har sagt bye bye till Kattan och officiellt tagit studenten med mössa och allt. Nu väntar nya utmaningar som fortfarande envist vägrar avslöja sig. Kanske hittar ni mej i Karis om några månader. Eller nere på kontinenten med ett gap year i full gång. Fast vem försöker jag lura, ni kan säkert gissa var jag skulle hamna om jag verkligen tog ett mellanår. Ingen kan väl hålla sig borta från sitt paradis allt för länge... Det är i alla fall vad jag tror.

Nu har jag varit tillbaka i den vanliga rutinen i ungefär en vecka och det kan inte beskrivas på något annat sätt än konstigt. Det känns som om tiden har smygit sig fram i snigelfart och mitt huvud har varit halvt hemma och halvt i Cong med mina vänner där. Konstigt är det att jag vet att för dem har tiden gått i ett huj och för mig känns det som evigheter sedan flygplanshjulen lämnade irländsk mark och tog mig hem till Finland, fast det var bara för knapt en vecka sedan som jag spelade mitt sista game of pool på Lydon's.

 Och gamla vanor sitter i här hemma också. Har varit ut och kört bil ett par gånger sedan jag kom hem och ibland får jag nog verkligen tänka efter vart det är jag svänger. Efter den här sommaren känns det nämligen inte längre fel att köra på vänster sida om vägen... Ooops!

Fick mig en tankeställare igår när jag agerade chaffis, var lite trött när jag skulle köra hemåt och därför tog det som en självklarhet att jag var påväg till den vänstra sidan när jag svängde ut på vägen! Som tur var var det en gråds väg och klockan var tre på natten så ingen skada skedd...

Det är nog skönt att vara hemma igen. Men det är oundvikligt att inte sakna människorna du spenderat nästan tre månader med. Tre månader som dessutom varit några av de bästa månaderna i ditt liv hittills! Jag får fortfarande vänförfrågningar av människor jag träffade där vilket får mig att i alla fall inte känna mig bortglömd. Jag kommer heller aldrig glömma min sommar av galenskaper i Irlands hjärta. Hädan efter kommer melodin "Born and raised in Mayo!!" eka i mitt huvud så fort jag ser majonäs och ingen cider kommer någonsin smaka så gott som Bulmers Original - Irish Cider. Min sommar har varit underbar och jag är så lycklig över att jag har fått ta del av mitt aldeles egna irländska äventyr!

Så idag skulle jag väldigt gärna ha befunnit mig just där! Har packat och packat och bytt plats och vänt och vridit på mitt bagage i 6 timmar nu innan jag äntligen har lyckats komma överens med SAS viktbegränsningar. Nippa nappa är nog det bästa sättet att beskriva resultatet. Handbagaget väger 8,13 kg och bagaget väger 22,84 kg, gränserna är 8 kg och 23 kg. Börjar de moitta om handbagage får jag bara lov att ta på mig en extra tröja eller två, för nu får det vara nog packat för idag!

Hade tänkt att gårdagen skulle vara min sista kväll på Lydon's men Paulas bror kommer idag så de kommer plocka upp mig ikväll så jag får träffa honom innan jag far. Det är så svårt att föreställa sig att jag måste säga hejdå till alla här. Det känns så overkligt. Mina kompisar har blivit en del av min vardag och jag kan inte föreställa mig hur det kommer bli när jag kommer hem. Det kommer ta flera veckor innan jag är tillbaka i rutinen och börjar tänka på svenska igen. Som tur är har jag bar tre lektioner på måndagen när skolan börjar för mig och en av dem är engelska, kan föreställa mig att det kommer kännas som att komma till himlen då jag får prata engelska igen efter en lång dag men vad vet jag.

Elli sa igår att det tog en månad för henne att komma in i rutinen igen och få tillbaka finskan efter att hon hade arbetat på en farm i USA. Så det är väl vad jag har att se fram emot. En sak är i alla fall säker... Jag kommer aldrig glömma engelskan, och det kommer krävas en enorm ansträngning om jag vill kunna säga "Ireland" utan irländsk accent, likaså "car" och "party".

Så var det dags att börja brottas med resväskan igen. Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att jag verkligen kommer åka hem på fredag. Så packningen börjar ta fart nu, eller rättare sagt sitter jag i mitt rum med en öppen resväska på golvet, klädhögar på sängen och försöker med tankekraft få kläderna att på något magiskt sätt packa ner sig själva i resväskan. Hittils utan framgång dock.

Planen för ikväll är att förhoppningsvis träffa så många av mina kompisar som möjligt nere på Lydon's och ta avsked av dem. I morgon ska jag packa så gott jag kan och sedan klockan 6 på fredag morgon bär det av ner till bussen i Galway mot flygplatsen i Dublin.

Ja men jag kan ju bara inte låta bli att skryta lite för det är inte varje dag man träffar kusinen till en berömd skådis. När jag var på en grillfest förra veckan hos Davisds moster som förresten har barn i min ålder var hennes dotters skolkompis från södra Irland på besök nästan alla går i internatskolor här. Tv:n var på i bakgrunden och helt plötsligt säger Lauren "Hey Steph, isn't that your cousin?" när detta välkända ansikte dyker upp i bild.

2 månader har gått och 2 veckor återstår. Även om slutet kanske inte var idealt så redde den lilla fnurren på tråden ut sig på ett bra sätt hoppas jag, det får framtiden utvisa. Kan fortfarande inte förstå att jag varit här i 2 månader, dagarna flyter liksom in i varandra. Min syster, Johanna, frågade mig igår när vi skyade varför jag såg så trött ut på en bild. Jag kan rakt ut säga att det enda jag vet om den bilden är att det var en måndag. Fast nu kom jag ju förstås på mera, och också anledningen att jag ser trött ut The Valk igen, men hon frågade mig för ett dygn sedan så det är lite sent att komma på det nu.

På två månader har jag hunnit med mycket. Jag tror jag känner åtminstone hälften av alla ungdomar i Cong och har blivit en stammis på puben. Min brittiska accent har halvt flugit sin kos och ersatts av något som mera liknar en irlänsk accent. Kan faktiskt inte säga "Ireland" utan irlänsk accent längre. Igår fösökte jag febrilt komma under fund med hur man säger Irland med brittisk accent men det går bara inte! Allt som kommer ut är "Aarlnd"...

Jag har också lyckats dra en irländare vid näsan. Jag mötte honom första gången när jag just hade kommit hit men det var inte förrän för kanske två vecor sedan som vi träffades på nytt. Vi träffades på Lydon's och det kanske räcker som förklaring till att han inte mindes det lilla mötet. Hur som hellst så jobbar han på the Falconry School i Ashford så nu som då stöter vi på varandra på jobbet. Av någon anledning hade han fått för sig att jag var irländsk även om de flesta tjejer som jobbar i stallet är utlänningar. Han fick en riktig chock när det kom fram att jag är från Finland.

Dessutom har jag dygnat, jagat en skällande hund barfota över fälten, sett soluppgången fler än en gång innan jag somnat och slösat allt för mycket pengar! Ja mycket har jag hunnit med, och mer kommer jag hinna med ännu, det är ju två veckor kvar!

Så har man flyttat då. Konstigt men efter några timmar här känner jag mig faktiskt mera hemma än jag har gjort i det andra huset på hela sommaren. Kanske beror det på att det faktiskt ser ut som om någon bor eller har bott i det här rummet och som ett hotell. Lite vemodigt är det förstås eftersom det var i dethär rummet Karen bodde innan hon åkte hem men nu när jag har packat upp känns det nästan som om det alltid varit mitt rum. Kanske var det helt enkelt meningen att det skulle gå så här...

Haha höll på att falla av stolen när Aviccii spelades på¨radion men jag inte kunde förstå ett ord av texten. Inte så konstigt eftersom de sjöng på irländska! Så himla coolt!!

Ännu en dag av barnpassnig. Väskorna står packade i mitt rum, sopade till och med glovet i morse, men vet fortfarande inte hur länge de kommer stå där. Barnvakten,Davids kusin har jag för mig, textade Mary att hon känner sig sjuk och voilà, ännu en dag med barnen. Det stora problemet här är brist på kommunikationen. Det känns som om jag inte får veta något över huvudtaget och även om det är meningen att jag ska vara "en del av familjen" behandlar de mig som en utböling. Allting här är inte jobbit, som med allt annat finns det bra och dåliga dagar, men de verkar inte ha litat på mig på hela sommaren.

Oberoende av vad som har hänt, sagts och gjorts så kommer jag faktiskt sakna mina små buddys nu när jag flyttar. De har lyckats charma sig in mitt hjärta och jag har en känsla av att det kommer kännas ganska konstigt att inte ha dem omkring mig dessa sista två veckor. Det som är värst är att jag inte vet vad jag har gjort som har fått henne att vilja bli av med mig. Som sagt brist på kommunikationen...

Nå, man ska inte gråta över spilld mjölk. Dags att säga bye bye till ett jobb och börja ett nytt. Jag har fortfarande två veckor kvar att njuta av i Irland och dem tänker jag minsann ta vara på!

I morgon bär det av till grannen med allt pick och pack. Fick veta det i morse så har packat sporadiskt hela dagen och konstaterat att jag har för mycket grejer, eller så verkar det hittills. Har dock inte försökt trotta in allting ännu. Har jag tur kanske det rymms, vi får snart se...

Det enda jag vet om flytten imorgon är att den sker i morgon. Jag vet inte om jag flyttar på morgonen eller kvällen, om jag jobbar eller flyttar hela dagen och om någon hämtar mig eller om jag måste släpa mina resväskor längs vägen. Om så är fallet kanske jag till och med kan övertala någon av mina kompisar att köra mig, but I wouldn't bet on it.

Nu gäller det att få in det restrerande berget av kläder i resväskan. Wish me luck!!

Jag lovade er bilder från förra måndagen så varsågoda!

 

På grund av vädret, och det faktum att sallet saknar luftkonditionering, får en del av ponnyerna gå ute under nätterna. Närmare bestämt Spruce, Willow, Aladdin och Biscuit skulle spendera natten utomhus. Och det gjorde de också. Men en dag när vi kom ner till stallet fick vi alla en överraskning. Grindarna var öppna och utanför Brambles box stod Spruce och inspekterade det nya sällskapet. Jag hade sett en skymp av mellan träden när vi svängde upp mot stallet men min första tanke var "Vem har släppt ut Bramble? Inte är väl hon så där liten?" (Spruce är en Conemara ponny medan Bramble är en Irish Draught).

Än idag har vi ingen aning om hur det kommer sig att han tog sig ut ur hagen, vandrade upp still stallet ca 200 m längs en asfalterad väg och lyckades öppna en grind som borde vara låst med kedja och hänglås. Men sedan dess får utbrytarkungen helt enkelt fogligt spendera natten i stallet istället medan de andra mumsar i sig gräs i hagen. Så går det när man ger sig ut på äventyr...

I sommar har Irland alltså verkligen drabbats av en värmebölja. Det är flera år sedan det har varit så varmt som det varit i år och man kan till och med se konkreta fenomen av vad som händer när det inte regnar här på ett tag.

Skulle nu kunna tro att det här fotot...

Tja, mycket har hänt sedan sist... En hel del både bra och dåliga saker. Det mest underliga är mitt jobb. Förra veckan fick jag ur tomma intet veta att Cameron sa börja hos en barnvakt och Marys syster som nu har kommit hem från Dubai ska ta hand om Jonathan från och med nästa måndag... Så kort sagt ville hon att jag skulle åka hem redan den här veckan fast det var överenskommet att jag skulle stanna till den 23:e augusti. Och det här sade hon åt mig på torsdag kväll efter att jag legat hemma med feber i två dagar.

Det hela kom som en överraskning för mig och jag var inte över huvudtaget beredd att åka hem så fort, alltså frågade jag om jag inte kunde få jobba i stallet i stället de sista veckorna. Först fick jag ett blankt nej till svar men på fredag eftermiddag när Mary kom hem för att hämta Jonathan sa hon att hon hade goda nyheter. Tim vill gärna att jag jobbar i stallet de sista veckorna så om några dagar flyttar jag 200 meter närmare Cong! Han kommer nämligen få ett ledigt rum eftersom Karen åker hem i morgon efter att ha jobbat här i 5 månader. Hon slutade redan på söndag men har turistat här omkring med sin familj i några dagar innan det bär av hem till Danmark.

Så vilken dag som helst nu kommer jag släpa över mitt pick och pack till grannen och försöka göra mig hemmastadd där de sista veckorna.

 

Idag har varit det perfekta exemplet på att man aldrig ska planera utan bara ta dagen som den kommer. Jag var alltså ledig idag men hade ingen aning om vad jag skulle hitta på. Hade ingen lust att börja åka långa vägar ut till någon turist attraktion och jag ville absolut inte spendera dagen hemma.

Dagen började inget vidare. Hade tänkt ta cykeln ner till Cong men när jag gick ut till garaget var det tomt på fungerande cyklar och inte fanns det några bak i paketbilen heller. Så jag fick helt enkelt ta och trava iväg med mina apostlahästar ner mot Ashford och stallet där David förvarar cyklarna som han hyr ut åt kunder.

Då vände min tur. Jag stötte på Bridget som faktiskt var påväg ner till sallet och fick sitta på med henne ner dit, fick tag på en cykel och trampade iväg mot byn. Efter att ha druckit en tekopp utanför Spar stötte jag på Aurora nere vid den gamla kyrkan och och ett tu tre hade två timmar gått. Cami anslöt sig och några timmar senare hamnade vi underligt nog utanför Lydon's med Colin och Killian.

Så efter några omgångar biljard var det dock dags att sätta sig på cykeln och trampa iväg hemåt där en väldigt starkt kryddad curry väntade. I det stora hela har jag alltså haft en riktigt lyckad dag även om den inte började så bra. Borde jag dessutom tillägga att det fina vädret håller i sig!?!

Min kamera blev hijacked idag så jag har en hel del foton! Ska se om jag orkar gå igenom dem imorgon...

Ibland när Jonathan blir trött under dagen hämtar han sin snuttefilt "kaky" och en liten bok inklädd i jeanstyg. Den lilla boken innehåller aftonböner för barn, säkert 20 stycken, men han vill alltid höra samma bön gång på gång på gång på gång. Ibland kan han vilja att man sla läsa den fem gånger i rad efter varandra och han är väldigt mån om att man ska ha handen på hans huvud när man läser bönen. By now I've read it so many times that i know it by heart.

 

 

 

Har haft en lugn och skön dag idag. David har varit ledig hela dagen så han har varit hemma och då har förstås barnen velat vara med sin pappa. Så jag har tvättat och städat lite men annars tagit det lugnt, bortsett från när jag fick springa och ta in tvätten då det helt plötsligt började ösa ned. Fick dessutom genomläst den första rella boken från pärm till pärm ÄNTLIGEN så nu har jag bara tre böcker kvar innan jag ska skriva i höst.

Jonathan höll till hos sin kusin Connor idag och när vi hämtade honom på eftermiddagen bjöd David oss på café. Te, kaffe och banoffee pie! Banoffee pie är en specialitet som är väldigt poppis här. Den bästa i byn finns på Hungrey Monk Cafédit vi var idag. Jag vet inte vad den innehåller annat än banan och vispgrädde men den är väldigt onyttig och väldigt god!

Igår kväll var alla vi Neale tjejer bjudna på middag hos Aobhin som också jobbar i stallet. Hennes hus är ENORMT (Johanna föreställdig Cullens hus i Twilight!!!) och byggt uppe på en klippa bredvid Lough Corrib så man har samma utsikt som från The Viewing Point dit vi ibland rider med kunderna. Maten var utsökt och sällskapet fantastiskt! Korv, hanburgare, revbensspjäll, kyckling, sallad... Vi var utsvulltna när vi kom så det fanns knappt något kvar när vi for, fast vi var ju också tio stycken som åt.

Efter middagen satt vi och pratade i flera timmar innan Aobhins pappa skjutsade oss in till Lydon's. Otroligt hur chill alla är med trafikregler här. Alla sju plus chaufför trängde vi in oss i hennes pappas jeep och körde iväg, fem i baksätet och tre i framsätet. Super kul hade vi tillsammans med Aobhin och hennes kusin Oisín hela kvällen i ett relativt tomt Lydon's även om det var fredagkväll. Bättre hade det varit om man bodde närmare byn men vad gör man...

 

Förra onsdagen organiserade sjöräddningen en grillfest på stranden av Lough Nafooey ute i Connemara, vilket är ungefär en halvtimmes bliväg härifrån längs kringelikrok vägar. Tim var en av dem som organiserade det och David är med i sjöräddningen så vi åkte ut till sjön med pilbågar, måltavlor, kanoter och sumobrottnings dräkter i bakluckan. Det var en helt okej kväll men hade nog gärna haft några i min egen ålder med mig.

Fast även om sällskapet var bristfälligt var det inget fel på utsikten! Jag förstår verkligen att Conemara är en nationalpark, landskapet är fantastiskt! Overkligt på något sätt...

Hjälp vad länge sedan det äe jag sist bloggade! Jag kommer faktiskt inte ihåg när det var... Anledningen till att jag inte har bloggat är att jag endera inte har haft tid eller helt enkelt inte orkat eller haft något att berätta.

Dagarna knalla på som vanligt: två dagar barn, en dag stall, två dagar barn, en dag stall och ledigt. Det är nästan omöjligt för mig att hålla reda på vilken veckodag det är då både tisdag och fredag känns som måndag. Ja, det känns helt enkelt som rutin och saker som hade varit värda att blogga om i början av min vistelse är nu en del av vardagen.

Jag kan knappt tro att jag har mindre än en månad kvar här. På fredag är det fatiskt exakt 4 veckor kvar tills jag åker hem. Jag kommer verkligen att sakna det här stället, människorna och djuren. Kanske är det dumt att säga det men jag är säker på att det här inte är sista gången jag kommer besöka Cong. Jag känner det på mig. Jag vet inte när jag kommer komma tillbaka men det behöver jag inte bekymmra mig över nu. Det är fortfarande en månad tills jag åker och den tänker jag ta vara på!

Karens tid här däremot går sakta mot sitt slut. Nästa vecka är hennes sista arbetsvecka och sedan åker hon följande fredag. Så något säger mig att jag kommer vara ganska mörbultad efter nästa helg, då det är hennes sista helg här. Det kommer kännas konstigt utan Karen, vem ska jag nu ha galna idéer med? Ingen av oss tjejer vet ännu om det kommer komma en ny tjej hit eller inte. Antagligen får vi veta det först samma dag som hon kommer om hon kommer.

Men det är den dagens problem. Precis som jag gjort hela sommaren och kommer fortsätta göra resten också tar jag en dag i taget och ser var jag hamnar. Oftast lyckas jag ganska bra.