Mitt äventyr

1. Kom ihåg att det är vänstertrafik på Irland. Detta borde alla som kommer till Irland ha koll på. Första gången jag satte min fot på irländsk mark började jag resan med att gå till fel sida av bussen och kom på mig själv med att undra var sjutton de gömt bussdörren.
2. Kolla upp rutten du tänker köra innan du ger dig av. Förse dig med en bra vägkarta där alla vägar är tydligt utmärkta eller en bra navigator. Om du mot förmodan tappar bort dig, stanna och fråga efter vägen så får du ta del av den berömda irländska gästfriheten också.
3. Se till att du har tid på dig att köra den sträcka du planerat. En sträcka som man hemma skulle köra på 20 minuter kan här ta upp till en timme. Idag körde vi från Cliffs of Moher till Cong, en sträcka på 115km som borde ta ungefär 2h, och det tog oss 4 timmar. Dubbelt så lång tid som vi räknat med!
4. Vägarna här är väldigt smala, rent av farliga och underlaget är heller inget vidare om man jämför med vad vi är vana med i Norden. Så se till att köra försiktigt. Men låt bli att tanka bilen med "kängurubensin", om du bromsar i varje kurva eller varje gång du möter en bil kommer irländarna att bli galna.
5. Om du märker att en irländare är dig hack i häl, stanna vid vägkanten och släpp förbi stackaren. Vi vet ju själva hur irriterande det är när man har någon som är ute och söndagskör framför sig och den vägrar  stanna eller släppa förbi en.

Igår kväll bar det av till Lydon's. Det blev en riktig trip down memorylane eftersom vi tog oss dit med apostlahästarna alltså till fots. Jag har ingen aning hur långt det egentligen är men det är säkert minst en kilometer längre att gå till Cong från Ellis än från där vi bodde förra året, och då var det närmare 3 kilometer. Martin skrattade åt oss, som alla andra infödigar tyckte han förstås att vi var galna, men lät oss hållas och lovade plocka upp oss i Cong när vi var redo att komma hem.

Lydon's är sig inte likt, det är sååå tyst och lungt. Nästan ingen var där igår, bara ungdomar från slottet. Inga turister och inga infödingar, ingen som spelade biljard och inga bilar dubbelparkerade på gatan. Helt dött. Ändå kände jag ingen några ansikten från förra året. Flera kommer jag inte ihåg namnen på, jag vet bara att jag träffade dem förra året, men andra bytte jag faktiskt några ord med, bland annat Colin, Sheila och Steven.

Trots stillheten hade jag och Elli roligt. Fast Elli bor här nu är det ungefär ett år sedan hon sist var till Lydon's. Därför fick jag mig ett gott skratt när hon hade glömt var badrummet låg. Två gånger gick hon fel innan jag pekade ut dörren som hon redan hade gått förbi en gång.

Vi pratade och skrattade hela kvällen vid vårt bord utanför. En väldigt full Steven gjorde oss sällskap och sluddrade så mycket att det bara var att nicka och le för jag hade ingen aning om vad han babblade om. När det sedan var dags att åka hem och Martin väntade på oss med bilen ropade Sheila "Bye Alex!" efter mig. Det har gått ett år, men jag är fortfarande en stammis på den bästa puben i Cong; Lydon's Lodge!

 

//Lexie aka Alex

Så var det dags att börja brottas med resväskan igen. Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att jag verkligen kommer åka hem på fredag. Så packningen börjar ta fart nu, eller rättare sagt sitter jag i mitt rum med en öppen resväska på golvet, klädhögar på sängen och försöker med tankekraft få kläderna att på något magiskt sätt packa ner sig själva i resväskan. Hittils utan framgång dock.

Planen för ikväll är att förhoppningsvis träffa så många av mina kompisar som möjligt nere på Lydon's och ta avsked av dem. I morgon ska jag packa så gott jag kan och sedan klockan 6 på fredag morgon bär det av ner till bussen i Galway mot flygplatsen i Dublin.

Ja men jag kan ju bara inte låta bli att skryta lite för det är inte varje dag man träffar kusinen till en berömd skådis. När jag var på en grillfest förra veckan hos Davisds moster som förresten har barn i min ålder var hennes dotters skolkompis från södra Irland på besök nästan alla går i internatskolor här. Tv:n var på i bakgrunden och helt plötsligt säger Lauren "Hey Steph, isn't that your cousin?" när detta välkända ansikte dyker upp i bild.

Jag har deffinitivt kommit till rätt land för alla här dricker te. Det är ingen som frågar "Vill du ha kaffe?" utan den fråga som du högst antagligen får om du besöker någon eller sitter hemma i köket "Do you want some tea?". Kommer troligen bli miljöförstörd innan jag kommer hem eftersom jag redan idag har druckit fyra koppar te och snart blir det en till. Idag var min lediga dag så jag tog en sväng ner till Cong efter att först ha sovit klockan runt från 11 till 11. Strosade först runt bland böcker av alla de slag på Rare and Recent Book innan jag köpte en take-away te på hos O'Connors och gick och satte mig vid then gamla ruinen av Cong Abbey för att faktiskt åstadkomma något idag. Känner mig riktigt produktiv då jag faktiskt lyckades ta mig igenom tre och ett halvt kapitel i nför rellaskrivningarna i höst. Jag vet att det är en aning tidigt att börja läsa till skrivningarna men jag kommer komma senare in i rutinerna i skolan i höst och kommer ha fullt upp med skolarbeten de sista veckorna och sedan är det skrivnings dags så det är lika bra att börja i tid.

Med min vanliga tur lyckades jag ju dessutom få kedjan att hoppa av påväg hem så jag fick ta och gå de sista kilometrarna men det var inte så farligt. Imorgon blir det nya äventyr.

 

Har ärligt talat inte riktigt hunnit med denhär veckan. Så mycket har hänt att jag knapt vetat vilken dag det varit. Det var Ronjas sista vecka här så ni kan vara säkra på att det blev mycket tjo och tjim men lite sömn. När jag kom tillbaka från Galway i måndags promenerade jag från oss ner till Cong via slottet. Folk tyckte jag var galen men det var inte så farligt. Har ingen aning om hur många kilometer det är men jag hade min kamera och det tog mig bara ca 20 min att gå ner till the Ashford Gate även om jag stannade och tog foton på vägen.

Väl nere i Cong träffade jag Karen och Ronja på Lyden's där vi spenderade kvällen och en del av natten. Innan jag kom til Cong hade jag aldrig kunnat tro att gemenskapen i en liten by kunde vara så härlig att vara en del av. När John stängde Lydon's gick gänget som var kvar (fem killar och vi tre tjejer) inte hem utan i stället satte vi oss nere vid älven i the Monk's fishing house, där vi satt och pratade i fullmånens sken innan vi var tvugna att gå hem och sova för att inte vara zombin nästa dag.

Resten av veckan flöt bara på. I tisdags skjutsade Tim och Bridget oss till Ballirobe Race's och jag introducerades för Curry chips, något för mycket curry för mig men helt okej. Det var i alla fall min första galopptävling och härlig atmosfär. Jag har alltid trott att man överdriver i filmer men största delen av kvinnorna bar faktiskt designer klänningar och hemska hattar. De var nästa lika intressanta att se som hästarna.

På onsdagen tog David ut och men båten och vi fick pröva på vattenskidor. Trodde vattnet skulle vara iskallt eftersom jag är van med det finska havsvattnet, men det var riktigt varmt och skönt (vilket förstås kan ha berott på att våtdräkten jag hade på mig). Men vatten skidor är nog inte riktigt min grej. Lyckades helt okej på andra försöket men skulle inte säga att jag är något proffs precis.

På fredag var det dags att säga bye bye åt Ronja och Malene som båda åkte iväg till Dublin i lördags. Mary och David ordnade en grillfest dit bland annat Tom, Keely och deras barn kom förutom Aileen, Davids mamma, och tjejerna förstås.

Så det var min vecka i stora drag. Förstås hände andra saker också, till exmpel var jag bara tvungen att smila när Cameron sjöng med i Old McDonald had a farm's refräng och på lörda blev jag tvungen att sätta på x3m:s nätradio för att få höra lite svenska. Inte en dag är den andra lik, man vet aldrig vad man ska förvänta sig av morgondagen.

 

Jag vet inte varför men onsdagen var en speciellt bra dag! Hade stalltjänst och det blev en riktigt lång men lärorik dag. Tjänade 15 € bara genom att gå på en timmes promenad och sitta på en kärra... Verkligen härligt jobb jag har lyckats få! Kunderna tippar verkligen bra om man är trevlig och hjälpsam.

Dessutom lärde jag mig massor med nytt. På eftermiddagen fick jag veta att jag hade "carriage-duty" klockan fem vilket i princip ledde till att jag arbetade två timmar extra och kom hem först klockan sju på kvällen. Men det gjorde inte så mycket eftersom turen med kärran var väldigt lärorik. Fick bland annat veta att the Guiness family, som byggde slottet och använde det som sin jaktstuga, planterade alla de träd som gör att området är så frodigt idag och de ägde hela 14 500 hektar mark runtomkring slottet utöver de 75 tusen hektar de ägde någon annanstans! Nu är slottet ett hotel som fått nya ägare för bara två månader sedan. Dessutom har man sålt största delen av marken och nu består Ashford Estate endast av 200 hektar.

Men det mest överraskande var inte hur många hektar som stället består av, utan något helt annat. Jag skulle tro att de flesta av er vet vem Pierce Brosnan är, men visste ni att han gifte sig här på Irland? Visste ni att han faktiskt gifte sig med sin andra fru i samma by som jag bor nu? I den lilla irländska byn Cong gifte sig år 2001 Pierce Brosnan med sin andra fru Keely utanför det magnifika slottet Ashford Castle som ligger några hundra meter från stallet där jag jobbar. Kan ärligt säga att jag inte hade någon aning om det innan och hade fullt sjå med att inte tappa hakan när Tim berättade det för kunderna.

Fick en trevlig överraskning igår när vi kom tillbaka från en ridtur med några gäster. Tyckte att klacken på min vänstra ridstövel såg lite underlig ut. Som om det skulle varit fullt av ensilage under den och dessutom var den på något sätt vass... Inte undra på att den verkade konstig för jag hade ingen klack kvar! På något konstigt sätt har den fallit av och lämnat någon annanstans medan jag sprungit omkring i stallet. Jag har faktiskt ingen aning om när det hände men man kan helt klart konstatera att ritten vi gjorde innan jag märkte det var livsfarlig. Måste köpa nya ridskor när jag kommer mig till Galway, tills dess får jag lov att låna skor från stallet.Glad är jag också för att jag inte visste om det, eller det inte hade hänt ännu, när Jag och Lucy var upp till The Viewing Point. Vägen upp dit består till största delen av branta upp- och nerförsbackar så jag hade tur. Uppe på toppen tog vi några blider me Lucys telefon så dem har jag inte ännu.

 

 

...kan inte beskrivas på något annat sätt än total chillout. Steg upp kvart före tio för att äta frukost men hade då redan legat och dragit mig i en timme. Ronja däremot steg inte upp förrän familjen redan hade åkt iväg för att fira farsdag. När vi båda väl var uppe bestämde vi oss för att laga pannkakor innan vi gav oss iväg in till Cong. Det var första gången Ronja stekte plättar och det blev riktit gott!

Resten av dagen spenderade vi i Cong. Först tog vi take away kaffe/te från den ända butiken i byn och satte oss vid ån eller dammen (jag vet inte riktigt vad det är men det finns massor med ankor där). Sedan visste inte riktigt någon av oss vad vi skulle hitta på men det blev bestämt av några av Ronjas kompisar som bjöd oss på glass innan vi satte oss utanför puben, som jag nu har lärt mig heter Laydens, och pratade. Det är alltid så roligt att träffa nya människor och dessa ville hela tiden att jag skulle översätta meningar till svenska eller finska. Kände mig smått trög när jag inte ens kunde komma på det finska ordet för plats! Först någon timme senare kom jag ihåg att det är paikka...

Eftersom Ronja åker om två veckor men inte hade varit in till slottet ännu bestämde vi oss för att se om vi kunde få ta några foton och se oss omkring inomhus. Dessutom råkar en av hennes kompisar jobba där så han sa bara "Take a seat!"  och så blev vi bjudna på kaffe och te på Ashford Castle. Bäst av allt var att han lite senare kom och sa "If anybody asks, you paid cash allready..." men det hade vi ju inte gjort. Vem kan säga nej ti gratis te/kaffe mitt bland alla högdjur som bor på Ashford Castle..? Det var bara att tacka och ta emot!

Vi kom oss inte iväg till Cong förrän efter klockan tre men innan dess lyckades jag lösa mysteriet med den försvunna adaptern. På jakt efter den har jag vänt ut och in på precis alla mina väskor och fickor men icke sa nicke, den har inte funnits någonstans. Inte så konstigt eftersom mamma hittade den i ett fack i min handväska hemma i Finland! Så nu är den förhoppningsvis snart påväg hit tillsammans med lite leppomada och en osthyvel.

Kram//Lexie

 

Wow alltså!!! Idag var min första dag i stallet och de var sådan fart på att jag nästan inte hängde med!

Ungefär halv 9 plockade Marys pappa Tim upp mig här hemma för att köra mej och de andra tjejerna, Lucie, Karen och Malene (de var Ronjas tur att stanna hemma med barnen) till stallet och när vi kom dit blev det gensat fläkt och fart! Alla hästar skulle ha mat och alla boxar skulle mockas innan de första gästerna kom klockan 9. Allt han förstås inte bli färdigt på bara en halvtimme, vi var kanske klara först 10 tiden,18 boxar på tre tjejer, you do the math! Eftersom det var min första dag i stallet då jag verkligen jobbade visste jag inte riktigt vad jag skulle göra när jag blev klar men då kom Mary till undsättning. Hon skickade ut Lucie och mej på en hack läng en av de rutterna som Lucie borde ha lärt sig sedan hon kom hit för två veckor sedan. Hon skulle vara guiden och jag "the pretend costumer".

Det här var kanske klockan halv elva på morgonen och längre än så kom jag inte utan missöden. Buscuit såg nämligen till att sätta sitt bomärke på mig genom att bita mig så rejäl att det gick rakt genom skinnet, men det visste jag inte att han hade gjort förrän jag kom hem klockan sju på kvällen. Som ni som känner mig kanske förstår struntade jag fullständigt i bettet och red iväg på en ljuvlig terrängritt med Lucie. Dessutom tog jag helt ljuvliga blider längs ritten, dock med telefonkvallitet, men klåpig som jag är verkat jag ha lämnat addaptern för minneskortet hemma i Finland så bliderna får vänta.

När vi kom till baka efter ritten väntade nya överrakningar. Vem hade kunnat tro att jag skulle snubbla över en kungafamilj! Eller någon som tillhör den i alla fall... Innan vi red ut bar vi ut måltavlorna för bågskyttet och ställde dem ute på ridplan. När vi kom tillbaka va allt vi fick veta att det var en familj som hade bokat bågskytte men vad jag inte fick höra förrän i bilen påväg hem var att den familjen var kunglig. Vilket var lite roligt eftersom den äldre dottern hela tiden såg på mig och smilade och sedan när de cylkade förbi vinkade hon dessutom åt mig. Kan ju tillägga att jag inte har den blekaste aning om vad hon heter eller varför hon log mot mig. Men tydligen tyckte hon att det var bra och jag kan ju inte säga emot en prinsessa.

Resten av dagen bestod av mer mockning och mest på och av sadling. Malene stukade foten så jag fick lov att ta hennes plats på en av turerna där hästarna skulle ledas och på den vägen tjänade jag min första tip. Fick 2€ för att leda en väldigt trevlig amerikanska ute i skogen på Barnicle i kanske en halvtimme. Hon var jätte trevlig och hade aldrig ridit förr men var ändå väldigt duktig. Ja, så hade vi en annan amerikans familj som också var jätte trevliga, som Mary tog ut på en terrängritt.

Vädret idag har som vanligt inte kunnat bestämma sig för om det vill vara varmt eller kallt så det har blåst, regnat och skinit sol om vart annat hela dagen. Mycket annat har inte hänt idag. Jag och Ronja tog en cykeltur till slottet och Cong och hon visade mig runt lite. Såklart började det regna så vi var tvugna att skynda oss hem. I morgon kväll ska vi gå ner till puben och träffa några av deras vänner. Men innan dess ska jag se till att jag får mig en välförtjänt sömn. Här är några bilder från Ronjas och min cykeltur.

Båda flygen gick bra, inga problem alls. Mycket tackvare min kära extramamma Susanne :D hon försåg mig med både Tuc kex ifall jag blir hungrig (sitter och mumsar på dem nu) och nässpray så att mitt huvud inte skulle sprängas vid landningarna. Hade inte ens tänkt på det så ibland är det helt enkelt bra att ha två mammor.

Funny fact är att jag faktiskt satt bredvid svenskpråkiga människor båda flygen. Först brebvid en annan finlandssvensk och sedan en rikssensk på flyget mellan Köpenhamn och Dublin. På Kastrup spelade biljetterna mig ett spratt. Enligt den jag printade ut när jag bokade skulle mitt connection flight avgå från terminal A, boarding passet påstod att det avgick från D102 och departure tavlorna menade D103. Jag bestämde mig för att lita på tavlorna vilket var tur!

Annars flög tiden iväg, bokstavligen eftersom klockan för varje landning har blivit en timme mindre. :P Har några foton från flygningen men dem får jag tyvärr inte över till datorn innan jag verkligen har en plan yta att ställa datorn på istället för min famn. Börjar inte försöka koppla några kablar eller fumla med något minneskort här i bussen med mina skills!

 

Kram//Lexie