Mitt äventyr

Igår kväll bar det av till Lydon's. Det blev en riktig trip down memorylane eftersom vi tog oss dit med apostlahästarna alltså till fots. Jag har ingen aning hur långt det egentligen är men det är säkert minst en kilometer längre att gå till Cong från Ellis än från där vi bodde förra året, och då var det närmare 3 kilometer. Martin skrattade åt oss, som alla andra infödigar tyckte han förstås att vi var galna, men lät oss hållas och lovade plocka upp oss i Cong när vi var redo att komma hem.

Lydon's är sig inte likt, det är sååå tyst och lungt. Nästan ingen var där igår, bara ungdomar från slottet. Inga turister och inga infödingar, ingen som spelade biljard och inga bilar dubbelparkerade på gatan. Helt dött. Ändå kände jag ingen några ansikten från förra året. Flera kommer jag inte ihåg namnen på, jag vet bara att jag träffade dem förra året, men andra bytte jag faktiskt några ord med, bland annat Colin, Sheila och Steven.

Trots stillheten hade jag och Elli roligt. Fast Elli bor här nu är det ungefär ett år sedan hon sist var till Lydon's. Därför fick jag mig ett gott skratt när hon hade glömt var badrummet låg. Två gånger gick hon fel innan jag pekade ut dörren som hon redan hade gått förbi en gång.

Vi pratade och skrattade hela kvällen vid vårt bord utanför. En väldigt full Steven gjorde oss sällskap och sluddrade så mycket att det bara var att nicka och le för jag hade ingen aning om vad han babblade om. När det sedan var dags att åka hem och Martin väntade på oss med bilen ropade Sheila "Bye Alex!" efter mig. Det har gått ett år, men jag är fortfarande en stammis på den bästa puben i Cong; Lydon's Lodge!

 

//Lexie aka Alex